Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Albert Edelfelt. Ett konstnärsjubileum. Af Gustaf Strengell. Med 24 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gudstjänst i finska skärgarden, oljemålning. 1881. I Luxembourg-museet i Paris.
förklarades af Fredrik Cygnæus vara
endast en yttring af »skandinavisk
öfver-verlägsenhet», ingenting annat!
Man kan godt förstå, att det för
dessa entusiaster — Cygnæus, Z.
Tope-lius, B. O. Schauman, framom andra —
skulle vara svårt, för att ej säga
omöjligt, att erkänna den finska konstens
relativa obetydlighet. Ty denna konst —
den hade de själfva, nästan blott genom
makten af sin förtröstansfulla entusiasm,
fått att bryta fram som ett läskande
vattenspång ur Finlands hårda klippor.
Det är rörande att numera läsa om dessa
mäns alla hinder förflyttande framtidstro,
deras ur en brinnande patriotism
utgångna begär att också på det
konstnärliga skapandets område se sitt land
upptaga täflan med de äldre nationerna.
Man får ej förglömma det: det var på
60-talet, i den första landtdagens tid,
då en politisk morgonrodnad plötsligt
tycktes lysa upp öfver landet. Det var
den nyvaknade handlingslustens tid —
och samtidigt den oklara idealismens.
Man ville med ett slag skapa allt; men
man skapar ej en konst lika lätt och
hastigt, som man med lagpåbud
skapar ämbetsverk eller institutioner.
I sin gränslösa optimism och (så
förklarliga) förblindning ville man emellertid
ej veta af några svårigheter — och så
skådade man förbi dem. Man ville ej veta
af några fel — och så såg man blott
förtjänster. Så som under alla
idealistiska perioder tog man viljan för verket
— uppsåtet var allt: intentionerna det
afgörande, äfven i konsten. Den
tekniska ofullgångenheten betydde intet, om
blott tanken var storslagen, utförandet
intet i bredd med idén. Konstnären
var sitt lands tunga och röst, och hvad
skulle denna röst tala om ej
fosterlandets lof. Konstnären var den utvalde,
den af Gud benådade — men sin
nåde-gåfva finge han ej nyttja såsom han själf
fann för godt; den skulle han ställa i
fosterlandets tjänst. »Fosterlandet» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
