Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En trubadur. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN TRUBADUR
Af WENTZEL HAGELSTAM.
]N solig dag vid
midsommartid, då äppelträden och
syrenerna blommade på
min faders gård i södra
Finland, sutto en del af
familjens medlemmar på den öppna
verandan. Den stora lönnen midt på
gårdsplanen rörde sakta sina blad af
och till, medan springbrunnen plaskade.
Den lilla springbrunnen med sin fontän
i form af en knubbig bronspojke med
ett stort fat på hufvudet gaf en
förnimmelse af svalka i den dåsiga värmen.
De tama dufvorna klamrade sina små
ljusröda fötter fast i fontänens fat och
flaxade med vingarna under sina försök
att dricka utan att få sig en dusch af
de fina vattenstrålarna, som, glittrande i
solen, höjde och sänkte sig öfver fatet.
Under taklisten kvittrade svalorna och
kastade sig allt jämt hufvudstupa ut i
luften, jagande hvarandra i vild flykt
öfver de höga löfträdens kronor.
Min mor hällde det doftande kaffet
i de låga hvita kopparna med blått
mönster, under det hon talade om hvilka
mått och steg hon redan på vårvintern
hade tagit för att skydda äppelträden
mot mask. En schweiziska, som
kommit från vinbergens land och vistades i
huset för att tala franska, bjöd tyst och
stilla omkring nyss bakade hvetebullar
på en tallrik.
Från stallbacken utanför gårdsplanen,
som låg inramad af lindar, popplar och
kastanjer, kunde man då och då höra
skramlet af en arbetskärra, ett fårs
bräkande eller ett barns gråt.
Vi voro rätt många familjemedlemmar
vid förmiddagskaffet. På bänkarna och
de vid verandans pelare utskjutande fasta
borden sutto vi och dinglade med benen
och rörde i våra kaffekoppar. Det var
ingen som hade någonting särskildt att
säga. Vädret var så vackert, det var
sommar igen, och det var oss nog för
ögonblicket.
Min mor såg utåt gårdsplanen och
utbrast plötsligt:
— Nej se, hvad är det där för en
figur?
Vi följde hennes blick och upptäckte
midt på den breda sandgången en
förunderlig skepnad.
Det var en högväxt äldre man utan
hufvudbonad, med långt, stripigt, ljust
hår, som hängde i testar ned till axlarna,
och ett eldrödt smalt band knutet öfver
hjässan. Han var klädd i en tjock,
långhårig vadmalsrock, som glänste svart,
samt stora, klumpiga stöflar med vida och
styfva skaft, som räckte upp till knäna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
