Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En trubadur. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det gläder mig, sade han med
höjd stämma — det gläder mig mycket.
Han gick med mig fram till
trappan. Jag föreställde: Monsieur Pierre
Louis Empetaz — min mor —- mina
syskon.
Han gjorde en djup bugning, lade
handen på hjärtat och såg upp mot
himmeln.
— Man älskar poesi här i gården
hör jag, hviskade han igen.
De andra sågo frågande på mig och
förstodo i detsamma mitt minspel.
— Ja, vi tycka mycket om poesi,
inföll min mor.
— Då får jag kanske läsa upp en
dikt? sade han.
— Ja gärna, svarade vi flere på en
gång.
Pierre Louis Empetaz knäppte upp
sin tjocka vadmalsrock, och vi sågo att
den var fodrad med getskinn. Han tog
fram ur bröstfickan en liten
vaxläders-portfölj, svällande af manuskript—hans
dikter skrifna med små bokstäfver och
gredelint bläck på postpappersark i
oktavformat. Han utvalde en dikt och höll
papperet framför sig med ena handen,
under det han med den andra tog ett
fast tag om trappans ledstång.
— Vill inte herr Empetaz taga plats
här uppe på verandan? framkastade min
mor.
— Nej, jag tackar ödmjukast, hennes
nåd, jag står, om jag får, när jag ej går,
svarade han med ett leende.
Så höjde han igen blicken mot
himmeln, och med ljudelig, nästan ropande
röst deklamerade han, i det hans ögon
skimrade af tårar:
Solen varder löster,
när gryningen ses i öster,
från det töcken
i lifvets öken,
som sig lägra
och söker att hägra ,. .
— Det blir för mycket igen, klagade
han så. Han lutade sitt hufvud mot
armen på ledstången och föll i en häftig,
snyftande gråt.
Vi skyndade att lugna honom så
godt vi kunde. Den löjligt
sammanhangslösa dikten med omotiverade rim
utan reson och hans egen rörelse öfver
dess skönhet jagade bort skrattet, som
lurade, och vi ville alla visa honom, att
vi verkligen älskade poesi.
Medan han snyftade, hörde jag
svalornas kvitter under taklisten.
Min mor bjöd honom en rykande
kaffekopp, som han tog emot. Han satte
sig ned på trappan. Han drack kaffet
med af tårar skymda ögon. Han
försökte se ut i rymden, och han suckade
alltjämt djupt och ödsligt.
Min mor talade till honom vänliga
ord: han var visst mycket trött af den
långa vandringen, han behöfde hvila, han
kunde få ett rum i inspektorsbyggnaden
alldeles för sig, ingen skulle störa honom,
han kunde intaga sina måltider här uppe
i byggnaden, den franska fröken skulle
visa honom matrummet, om han kanske
nu genast ville styrka sig med en måltid.
Han hade ingenting svarat på det
vänliga tilltalet. Han stirrade endast
oafvändt ut i den blå luften, där
svalorna tumlade.
— »Den franska fröken», återtog han
plötsligt, liksom för sig själf. — Är hon
verkligen från Frankrike? sade han så
och såg upp på henne.
— Ja, det är hon — det vill säga,
hon är från Schweiz, bekräftade min mor.
— Så långt borta hon har sitt hem,
suckade han.
— Ja, jag vill gärna äta, om hon
visar mig rummet, tillade han och såg
långt på henne med sin döda blick.
— Vill ni vara god och följa med,
skall jag visa er rummet, sade hon på
franska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
