- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
413

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En trubadur. Af Wentzel Hagelstam - En gammal melodi. Af Anna M. Roos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

man honom på rummet. Det var tomt.
Den franska fröken ropade hans namn i
trädgården, men fick intet svar.

När det började lida mot kväll, gick
jag upp i hans öfvergifna rum. På
bordet låg ett postpappersark i
oktavformat, och på det stod skrifvet med små
bokstäfver i gredelint bläck:

»Ni sade att ni älskade poesi, men
det var lögn.»

Senare berättade folket på gården,
att någon tidigt den morgonen hade sett
Pierre Louis Empetaz vandra på
landsvägen mot öster.

Kanske hamnade han en gång i
poesins eviga trädgårdar.

EN GA/A/AAL AELODl.

AF ANNA A\. ROOS.

En gång för längesedan satt en yngling ute i en lund och såg ned i den
sorlande bäcken och drömde om sin hjärtanskär; hans fingrar lekte öfver lutans
strängar, och han sjöng sakta sålunda till en gammal melodi:

Å min Gud, min Gud, huru skön
är ej lunden så glimmande grön!

Och den vännen som jag har kär,
lik en dägelig blomma hon är.

Jag gick ut i den vårgröna lund
i den daggiga morgonens stund;
vid den sorlande bäcken hon satt
med en vajande fjäder i hatt.

Helt allena hon satt där och såg
i den rinnande, svinnande våg.

Inte grät hon, och inte hon log,
men mitt hjärta — mitt hjärta hon tog.

Vid den sorlande bäcken hon satt:
hennes blick lik en drömmande natt,
hennes hår likt en drifvande sky,
liksom månljusets glans hennes hy.

Med sin fina, sin mjällhvita hand
skref hon ord i den glimmande sand.
Inte vet jag hvad ord hon där skref,
men jag vet: som förtrollad jag blef.

Aldrig kan jag förgäta den stund
då hon satt där i grönskande lund.

Inte grät hon, och inte hon log,
men mitt hjärta — mitt hjärta hon tog.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:33:09 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1904/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free