Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men väl huru man tänkte under 1600-talets
senare hälft. Spelad af en Harpagon, som
får oss att sörja med honom öfver
penninge-skrinets förlust, och med Mester Jacques
utförd af Poulsen, blir föreställningen en fest
för teatervännen.
År 1844 skref Hostrup
vaudeville-komedien »Gjenboerne», och samma år aflade han
teologisk ämbetsexamen. Det är således nu
sextio år sedan dessa tider, då teologiska
studenter hoppade upp på stolar och sjöngo
kupletter om flickmunnar, tyrannhat och
punschbålar samt först och sist om en
students obegripeligt höga ställning i
samhället. Våra älskvärda Gjenboer, danskarna,
ha fått en af sina många sidor
förkroppsligad i detta vaudeville-väsende. En doft
af danskt »lune», af gammaldags borgerlig
stilfullhet låg öfver detta barnsliga stycke,
som i alla fall — om den kulturhistoriska
synpunkten frånses — är lika litterärt
värdelöst för icke-danskar som J. L. Heibergs
»De danske i Paris» eller »De Uadskillelige».
Danskar kunna ju pietetsfullt tro, att dessa
gamla klenoder äro äkta och dyrbara, de
äro det också, så länge de finnas hemma i
familjen. Skola de värderas af någon
opartisk juvelerare i Norge eller Sverige, så
kommer han kanske att tala om färgade
glasbitar och vara ungefär lika omild, som en
dansk med rätta är mot Konjander och
Herr Dardanell. Af denna kulturhistoriska
bagatell från 1840-talet gjorde emellertid
Olaf Poulsen, fru Neiiendam, d:r Mantzius
och äfven herr Liebman något rörande
och i hög grad roande.
Utom Judic har jag ej hört på en
teater ett så äkta skratt som Olaf Poulsens
von Buddinge, den dekisartade underofficeren
med löjtnants afsked. Han vrålade, hickade
och tjöt af de väldigaste skrattparoxysmer,
som tycktes komma direkt ur ett stort,
barnsligt hjärta. Fru Neiiendam var den sötaste
kopparslagarhustru och sjöng och pratade
med den raraste dumhet. — Ett ord om
de små dufvorna Amelie och Rikke.
Hvar-för svällde ej deras kjolar klockformigt?
Var god och slå upp en modjournal för
1844! Det tyckes vara omöjligt att få
skådespelerskor att använda styfkjortel i någon
form. Hur kan en regissör tillåta fru
Hennings att gå utan styfkjortel i »Henrich og
Pernille» och låta Pernille, som till på köpet
enligt Holberg har lånat sin frökendräkt af
sin härskarinna, hafva en dylik? År 1724,
Fot. Juncker Jensen, Köbenhavn.
D:R KARL MANTZIUS.
då detta stycke först uppfördes, hade alla
damer styfkjortel.
»Hjælpen» af P. A. Rosenberg blef det
första moderna skådespelet. Det hade varit
roligare att fått se en af Edvard Brandes’
utmärkta pjeser. Innehållet är svagt och
pinsamt osannolikt, — kompromissande åt alla
sidor. Pjesen är kort sagdt ungefär lika
bra som en modern svensk eller engelsk
komedi. Spelet hade åter stora förtjänster.
Hela aftonen njöt man af borgararistokraten,
gamle geheime-etatsrådet Bagge, åt hvilken
herr Mantzius gaf hela sin grundliga konst.
Hjältens svåra och oklara roll spelades
sympatiskt af herr Neiiendam, och fröken Clara
Rasmussen, hvilken man tyvärr ej fick se
mer än i denna enda roll, var i älsklighet
och intensitet, i blyghet och lidelse helt
och hållet ung flicka. Är detta
skådespeleri, lyckönskar jag det konglige Theater,
är det bara natur, gratuleras hennes blifvande
man. Fru Hennings* såg i denna pjes
ovanligt ungdomlig ut, men hennes hyper-nervösa
spel och ofta rent af störande primadonne-
* Porträtt af Fru Betty Hennings hafva
förekommit i Ord och Bild årg. VII sid. 541, 542, 543,
544; årg. XII sid. 222. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
