Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Interiörer från Gustaf IV Adolfs tid. Ur samtida anteckningar av Malla Montgoméry. Med 3 bilder - Dramatiska societeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottningen och Skördarnes skald. Det
var bra roligt att höra deras omdömen,
och med glädje hörde jag dem berömma
våra vänner. Unge Manus, Adolf
Stackel-berg, berömdes särdeles mycket; jag vet
ej om man kunde gifva den rollen bättre,
hans kvinnliga, litet läspande målföre
tyckte jag dock föreföll mig nog vekt
för en romare, men han fick allmänt
bifall. Setegus, Axel de la Gardie,
utmärkte sig genom det ädla, vackra i
utseendet och rösten, som är honom eget.
Amidas, Manderström, spelade med
sanning och känsla och fick bifall, hvilket
var så mycket mera smickrande, som
det lämnades honom med förundran; du
vet, att han i stora världen aldrig varit
rätt högt ansedd, och att de ofta skrattat
åt hans gaucherie; jag observerade noga
publiken, som denna afton yttrade sig
med mera uppriktighet än vanligt. Alla
hade något, jag vet icke huru —
»energiskt’.», som förtjuste mig. Marius,
Bre-lin, spelade förträffligt vid flere tillfällen;
alltid sant och rätt i anseende till
uttrycket i rösten och fysionomien, men
hans spel behagade ej i allmänhet, han
gestikulerade nästan icke; dock somliga
fann honom bra, och sade, att han
liknade den store franske skådespelaren
Lekain. Hans allvarsamma, dystra
anlete passade Marius. Han har varit sjuk,
blef blesserad i tummen i striden och
har dånat efter pjesen, men är nu bättre.
Le Cimbre, Fritz Krassow, var mycket
väl kostymerad och gaf sin korta men
svåra roll med mycken effekt; hans
målföre är obehagligt, men hans vackra
kostym och gestalt och hans lediga gester
hjälpte det, och scenen mellan honom
och Marius var full af eld och sanning.
Jennings (Philip) var en häftig
gestikulerande Géminius; och hans högra arm
var som vanligt i full verksamhet, men
som han, också efter vanligheten, ej kunde
sin roll, var han blott nu som alltid Philip
Jennings, utom det att han nu
ovanligt-vis var litet rädd och timid. Rutill,
Rénaud Stackelberg, sade sin roll
tämligen bra. Kostymerna voro vackra.
Marius, Amidas och Cimbren uti tricot
med mantlar, den förstes brun, den
andres hvit, den tredje med en
björnhud. Striden gick väl. Efterpjesen hette
»Les petites maisons», caricature
drama-tique. Den var charmant! Skrifven af
Gösta Lagerbjelke, som man jämförde
med Moliére, som på en gång författare
och aktör. Personerna voro
föreståndaren på dårhuset, Rénaud Stackelberg,
en halfgalen charlatan, nyligen
ditkom-men, Lagerbjelke, hans fyra söner, alla
halfgalna, en poet hvars kläder hängde
i trasor, Axel de la Gardie, en elegant
småherre, kär i sig själf, August
Adelsvärd, en musikvurm, som gjorde allt
taktmässigt, Gustaf Fredrik Åkerhjelm,
och en sentimental och romanesk tok,
Adolf Stackelberg. Pjesen är full af
kvickhet och infall och ridikyliserar alla
slags ridikyler. Den hade briljant
framgång och roade och behagade allmänt.
Applädissemanger utan all ända! Sedan
ridån var nedsläppt, framropades
författaren. Ridån uppdrogs, författaren
framkom, bugade sig och sade: »Messieurs,
c’est une seconde caricature que vous
voulez» och gick sin väg. Nya
fördubblade applädissemanger! Bravo,
bravissimo, ropades med enthousiasme.
Hertig Karl var i synnerhet den som gaf
ton häråt, konungen och drottningen voro
där incognito i griljerad loge. Jag trodde,
att jag drömde, och hade aldrig velat
vakna för att märka att denna
förtjusande afton var slut!
Konung Gustaf Adolf var denna höst
(1800) i Ryssland och väntades hem
jultiden. Hertig Karl och hans
gemål, som med nöje vintern förut sett
Marius ä Minturnes uppföras af unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>