Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ett problem i Krapotkins »Inbördes hjälp». Af G. A. Jäderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom selektion, och emedan allting
uppkommit genom selektion, är allting nyttigt
— det är ledmotivet. Fakta ha emellertid
aldrig varit Weismanns starka sida, om han
också lämnat enstaka intressanta
detaljbidrag. Nervös ända till ytterlighet, äger
han icke förmågan af den långsamma, till
resultatet gedigna induktionen, kanske blott
till den skarpsinniga analysen. Hans
huf-vudförtjänst torde väl vara det intima
förknippandet af hela utvecklingsproblemet
med histologien, och om också hans teorier
i deras enskildheter, hur envist han än
hänger fast vid dem, många gånger sakna
erfarenhetens verifikation och ibland stå
med erfarenheten i olöslig konflikt, så måste
det dock erkännas, att själfva den nämnda
grundsynpunkten är af stort värde. Mer
än de flesta andra teorier har hans tjänat
till en forskningens utgångspunkt och
platform. Åtskilligt af det bästa, som är
skrif-vet i samtidens biologi, har formen af en
hetsig polemik mot honom.
Det gäller för Weismann först att
förklara variationerna. Erfarenheten gifver vid
handen, att cellkärnan är att betrakta som
en kapsel innehållande ärftlighetssubstans.
Denna blir särskildt synlig vid
celldelningen som kromosomerna. Det är
utvecklings-mekaniskt konstateradt, att cellkärnan och
sålunda kromatinet har ett determinerande
inflytande på cellens vitala funktioner.
Kro-matinelementen äro cellernas, d. v. s.
organismernas »determinanter».
Befruktningen är att betrakta som en blandning af
tvänne individers ärftlighetssubstans (plus
öfverförande af ett kinetiskt centrum till
ägget). Det är en af Weismanns
fundamentalsatser, att individernas variationer
bero på denna determinantblandning, på
hvilken inga förändringar i protoplasman
kan utöfva något inflytande, och hvars
existens omöjliggör förvärfvade egenskapers
ärftlighet.
Weismann antager vidare sammanhang
mellan en variations nyttighet och dess
uppträdande. Genom det ständiga urvalet
förändras groddplasman progressivt på så
sätt, att de variationer, som uppträda, gå
i samma riktning som urvalet.
Urvalsegenskapens determinanter taga rikligare till sig
näring än de andra. Att detta är fallet,
anser Weismann bevisas af de öfverflödiga
organens lagbundna försvinnande.
Hela denna teori är i dag betydligt
undergräfd med hänsyn till sitt uppskattande
af de olika faktorernas inbördes betydelse.
I sin lefnads afton, i inledningen till hvad
som torde vara Weismanns vetenskapliga
testamente (»Vorträge iiber
Descendenzthe-orie», Jena 1902) måste han själf erkänna,
att han nu — efter fyra årtiondens strider
— blott vet två framstående samtida
forskare, som ansluta sig helt till hans
uppfattning: Emery i Bologna och J. Arthur
Thomson i Aberdeen. Jag skall nöja mig
med att antyda de uppslag som genom
skarpsinne och bevismaterial synas mig
märkligast och som efter allt att döma
mest afgjordt slagit igenom: för zoologien
af G. H. T. Eimer, för botaniken H. de
Vries. Blott några ord om hvardera torde
vara tillräckligt att beteckna det enorma
omslaget i uppfattning.
Hufvudsynpunkten för Ejmer, liksom för
opponenterna i allmänhet, är: det
naturliga urvalet kan ej skapa något nytt. Det
blir också hufvudinvändningen mot
Kra-potkin, ty ömsesidig hjälp är ju endast en
särskild form af urvalet. Den
Weismann-ska teorien om det nyttiga och dess
uppträdande är en orimlighet bland annat därför,
att nyttigt är ofta just ett återbildande —
ett sjunkande i determinantstyrka.
Artbildningen, eller tydligare artmärkesbildningen,
är en histologisk process, och den nya
formen kommer till stånd genom det af
beständiga yttre inflytanden på
protoplasman (klimat och näring) betingade
organiska växandet, hvars uttryck är den
be-stämdt riktade utvecklingen (ortogenesis).
Detta växandes tidvisa afbrott är den
huf-vudsakligaste orsaken till organismkedjans
afbrott i arter. Det naturliga urvalet har
kanske betydelse som bidragande till artens
afgränsande — i hvarje fall ingen annan.
Eftersom ömsesidig hjälp blott är en form
för det naturliga urvalet, gäller naturligtvis
detsamma om den.
Det organiska växandet försiggår utan
någon som helst hänsyn tagen till nyttan.
Den påstådda genomgående nyttigheten
eller anpassningen i organismernas byggnad
finnes ej. — Det är dessutom fullkomligt
oberättigadt att som Darwin jämställa
selektion i naturen och i domestikation (jmfr
nedan De Vries). — Det organiska
växandet och varierandet är bundet af noggranna
lagar, af hvilka Eimer uppvisar ett stort
antal. Ytteckningarna variera på ett be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
