Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härtill kommer också en stil, som har
mycket mera rutin än intensitet. Allt som
oftast mötes man af satser, som vittna om
konstnärlig slapphet, bilder, som äro oäkta
och gripna på måfå bland språkbrukets
bleknade härligheter, med glansen borta
och ur stånd att längre suggerera någon
själslig upplefvelse.
Endast i enstaka scener lär man känna
Geijerstams konst, där den når högst,
scener af vek och fin ömhet, med en trött
och undergifven melankoli, som böjer sig
för lifvets slag och i kärlekens och
medkänslans ljusa makter finner en blek lycka.
Det är dem man hälst vill minnas, när
man tänker på hans bok, där det egentliga
ämnet legat utanför det område han som
konstnär behärskar.
Fredrik Book.
Tor Hedberg: Sånger och sagor. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Tor Hedbergs litterära produktion har
aldrig haft den poetiska naivitetens frikostiga
ymnighet och strömmande talförhet. Hans
konst har tidigt vaknat till fullt medvetande
och reflekterat både öfver målet och
medlen. Detta är icke något fel, ty
föreställningen om att skalden skall vara ovetande
om sin konsts hvarför och huru är en ren
myt, hvars motsvarighet i verkligheten —
om den har någon — ligger långt tillbaka
i poesiens och mänsklighetens historia. Men
konstnären har en dubbel uppgift härvidlag.
Det är icke nog med att han skall ha lärt
och alltså vet, han skall också kunna glömma.
I undfåendets och skapandets ögonblick är
det som detta kraf, glömskans, ställes på
honom. Ty i detta ögonblick får icke
teoriernas eller den arbetande reflexionens
tyngd störa det organiska bildningsarbetets
lifsprocesser. Teorierna som sådana kunna
icke befordra verkets växt. Betydelse för
den konstnärliga alstringen få de, för så
vidt de redan förut uppsugits af hela den
själsliga organismen, förvandlats in succum et
sanguinem, till det psykiska råämne, hvaraf
konstverket skapas efter lagar, som det
dis-kursiva tänkandet möjligen kan uppvisa,
men som konstnären i regeln måste lyda
omedvetet.
Det gäller om Tor Hedberg, att han
har haft lättare att lära än att glömma.
Hos honom har konstnären sällan
fullständigt absorberat teoretikern, och det har
därför lagt sig en viss tyngd öfver hans
diktning. Hans fantasilif har icke haft
tillräcklig rikedom och spänstig styrka att
frigöra sig från den betänksamma reflexionens
tunga vikter.
Det är denna erfarenhet som Tor
Hedberg själf gifvit ett beundransvärdt rent och
fint uttryck i dikten »Vid vägen», som
inleder hans »Sånger och sagor». Så klart
och plastiskt gestaltad som den är, vore
den ägnad att jäfva de ord som sagts
här-ofvan, om man icke på samma gång
forstode, hur det är själfva den intensiva
upp-lefvelsen af reflexionens förlamande tryck
som denna gång frigjort fantasien.
Man kan därför i Tor Hedbergs dikter
konstatera, att den poetiska tanken, hur
fin och betydande den ofta än är, icke
alltid fått kött och blod genom fantasien,
att formen saknar den yppiga rikedom, den
grönskande flora af tillfälliga och nyckfulla
detaljer, som ensamt förmår ge oss
suggestion af lif och verklighet. I gengäld ha
några af hans små lyriska poem en klarhet
och en abstrakt allmängiltighet, som griper
en just genom sin stora och typiska linje.
Det rör sig i dem ett lif, rensadt från
mångfaldens och oväsentlighetens slagg, klart
som kristall, men kallt och färglöst för de
många, som icke förmå känna pulsen och
värmen af de lifsförlopp, som ligga bakom
dessa lifsresultat.
Dock finnas undantag, rader som
förvåna genom sin plötsligt frambrytande värme
och strofer som lysa med inbillningssynens
heta och lefvande färg; så t. ex. i den
vackra cykeln »I lustgården». Men det är
undantag, och det är icke dessa lätt
räknade ställen som ge Tor Hedbergs dikter
deras särställning.
Om prosadikterna gäller ungefär
detsamma. Idén är ofta djup och mäktig,
men utförandet lider af en viss torftighet,
som förråder att reflexionen arbetat
intensivare än fantasien. Hur mycket måste
man icke beklaga detta inför en sådan
berättelse som »Hökstugan», hvilken till och
med i sin nuvarande allegoriska liflöshet
väcker beundran genom sin vackra och
djupsinniga symbolik.
Fredrik B dök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
