Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - De dödes dag. Af Andrea Butenschön. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORQUATO TASSO.
hit lät han sig föras, brinnande af feber,
då på Capitolium den stora fest
tillreddes, som skulle kröna honom till
diktar-konung. »Det är en likkista, ej en
triumfvagn, jag behöfver», hade han sagt,
och att den krona, man ville sätta på
hans hufvud, kunde gömmas för att pryda
hans graf.
Jag drog i klocksträngen, och här var
jag rädd att ej bli mottagen. En munk
öppnade, och stillatigande förde han mig
längs en lång korridor med vissna
kransar från trehundraårsdagen af Tassos
död —- hvilka först under seklernas lopp
hunnit bindas — till den cell, som
skalden bebodde de sista dagarna af sitt lif.
Vid ingången står en slätmejslad,
leende byst af Torquato i ungdomsåren —
men därinne står en annan byst, tagen
från hans dödsmask. Hur litet och
magert ansiktet blifvit, hur väderbitet af
den kalla vind, som går genom lifvet för
att sköfla dess rosor! I det stora
ögonblicket tyckes han velat småle mot det,
han skymtade bortom, men dragen voro
för trötta att bära ett leende, och
lagerkransen verkar nästan som en
törnekrona. Alla de syner, som tågat förbi
dessa nu stelt stirrande ögon, alla de
sånger, som kunnat välla fram ur detta
nu hopsjunkna bröst, ansåg en furste
att världen kunde undvara, och så gick
världen miste om mycket, som borde
blifvit dess arfvedel. Gerusalemme’s och
Aminta’s skald fängslad i nära sju år!
Så dämpades den stämma, som tjusade
sin samtid och som kunnat tala för högt
om ett hofs hemligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
