Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - De dödes dag. Af Andrea Butenschön. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KEATS.
utan som en mans ode i hänryckning
till den kvinna, som kan göra hans dag
till en dikt.
Cypresskogen böjer de lätta smidiga
topparna i solnedgången, de hälsa
träden på den gamla kyrkogården öfver
muren, som skiljer de båda vigda fälten
åt. Att gå genom den lilla muren är
som att komma från staden till landet;
tusenskönorna skratta nu som på
Shel-leys tid i gräset, hvilket breder sig som
en matta för de få gammaldags
monumenten, en dunge ståtliga träd göra
landskap, och Caius Cestius’ pyramid med
sina enkla linjer bildar bakgrunden.
Härinne ligger Keats med sitt namn
»skrifvet i vatten». Bredvid Shelley lade
sig hans vän Trelawney, bredvid Keats
hvilar Severn, som delade hans sista
bittra stunder, och dessa grafkamrater
vittna om att den, om hvilken en strid
står, saknar ej lifdrabanter.
»Jag känner hur tusenskönorna växa
öfver mig», hade Keats sagt, då han
greps af sjukdomens öfvermakt, och detta
var en sannare profetia än att det namn
skulle skrifvits i vatten, som nu står
in-ristadt i den engelska Parnassens
ättar-taflor. Hvem kan läsa John Keats utan
att gripas af det manligt intensiva i hans
känsla, utan att lyftas af den mäktiga
stämningen eller tjusas af det strålande
i hans inbillningsvärld?
I mitt öra genljuder ohjälpligt den
återkommande strofen i slutet af hans
dikt Isabella, som till sist lyder:
Still is the burthen sung — »O cruelty,
To steal my Basil-pot away from me!»
basilikakrukan, som höll hela hennes värld,
Lorenzos afhuggna hufvud. Och än i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
