Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundradets senare hälft så ensidigt
intresserade oss för Frankrikes och Englands
litteratur, att det egentligen endast var
genom några af våra egna diktares tolkningar
vi då lärde känna Tysklands yppersta lyrik
från århundradets midt, och att flera stora
tyska diktare för de flesta bildade svenskar
förblefvo alldeles okända eller upptäckta
endast under strecket i en tidning. Men
under det sista årtiondet hafva åtskilliga
af Tysklands yngre dramatiska diktare i
någon mån ingått i det svenska
medvetandet. Och de som (i Nordisk Revy 1898
och Ord och Bild 1897) läst Ellen Westers
studier öfver Liliencron — hvars 6 o-årsdag
nyss blifvit firad i Tyskland — och Det
unga Tyskland samt A. Österlings
uppsatser (i Svenska Dagbladet) öfver Dehmel,
Stefan George och Hofifmansthal känna
åtminstone namnen på Tysklands nu mest
berömda lyriska diktare. Men i öfrigt torde
de flesta i Tyskland ännu »omstridda» vara
okända äfven till namnet. Och omstridd är
mången diktare i Berlin eller Munchen, när
han redan är erkänd i Wien, eller omvändt:
först när det tyskspråkiga områdets tre
kulturcentra erkänna honom, kan han anses
segrande. Af tyska prosaförfattare ha
under de senare åren flera värdefulla arbeten
blifvit öfversatta till svenska. Men i
hvilken grad den tyskspråkiga litteraturen nu
är produktiv, kan man inse däraf att när
Liliencron nyligen firades, utgaf man i Wien
en festskrift af endast »österrikiska diktare»
och de voro — 87, ehuru åtskilliga
fattades äfven af de mera betydande!
Af det ofvan sagda torde emellertid
framgå, att om man söker fästa
uppmärksamheten på ett i Sverige ännu okändt tyskt
diktarenamn, detta ej behöfver innebära att
diktaren ej är värd att lära känna.
* *
*
Som en liten grupp för sig stå Prags
unga tysk-språkiga diktare, Leppin, Salus
och Rainer Maria Rilke.
Genom den brefväxling, den sistnämnde
för några år sedan med mig började, vet
jag att han anser sig ännu stå inför sin
början; att han behöfver ett mycket långt
lif, om han ens skall »hinna säga sitt
första verkliga ord». Och dock har han
tretton böcker bakom sig och några ej i
bokform utgifna dramer! Af detta torde
man redan förstå, att diktaren hör till de
sällsamma.
När jag först, obekant med hans
lef-nadsöden, läste Rilke, trodde jag, att
åtminstone hans späda år måste förflutit
på ett stilla slott i djupa skogen, i ett stort
rum med högt till taket, där solstrålarna,
som silat genom de väldiga trädkronorna
utanför, lyste upp bleknade gobeliners
fantastiska landskap och en spröd
kvinnostämma sjöng själfyllda visor vid ett
gammalt klaver, medan en springbrunn sände
sitt sakta sorl genom fönstren. Intet af
allt detta fanns emellertid i den värld, där
han som barn lefde. Men det torde
funnits i den, där hans fäders ätt lefvat och
»blommat i tre grenar på sju slott i
skogen».
Själf känner han djupt sitt samband
med släkten:
Viele, die vor mir lebten
und fort von mir strebten
webten
webten
an meinem Sein.
Und setz’ ich mich zu dir her
Und sa ge dir leise: »Ich litt —»
hörst du?
Wer weiss wer
murmelt es mit.
och han utbrister:
Ich brauche Raum
Wie ein ganzes Geschlecht . . .
Men som Rilke senare sagt: »den
konstnärliga egenarten kan spåras men ej
förklaras*, den väller ur personlighetens
hemlighetsfulla djup; den kommer från fäder
och mödrar, från förgäten smärta och
skönhet, från förbigående tillfälligheter och
oförgängliga lagar. Men den kan ej härledas
ur allt detta: den är och förblir under —
icke minst för sig själf» . . .
R. M. Rilke föddes i Prag den 4
december 1875 och tillhör en urgammal,
kärntisk adelssläkt. Han växte upp i ett
hem med små tillgångar, som för
stånds-messighetens skull måste synas större.
Barndomens fröjder voro få för det ensamma,
sorgsna barnet, hvars lifligaste minnen från
hemmet voro bilderboken i ett blått
förmak; påfågelsijädern, som han trodde vara
det trollspö, hans farmors sagor omtalade,
och som han sedan sökte i det
sommargröna gräset; silfvertrådarna i en
dockdräkt ; moln, stilla seglande likt de hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0558.html
