- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
517

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på originalspråket. Dessa diktare, liksom
de ryska målarna Kramskoi och Iwanow,
äro honom uppenbarelser af den slaviska
anda, som han mötte och lärde af hos
bönder som bildade, hos kvinnor som män,
hos främmande och förbigående som hos
vänner och bekanta. Rilke har äfven med
stor värme omfattat den nordiska
litteraturen. Han känner Björnsons diktning väl
och jämför bland annat en gång hans
vinterbilder med taflor af Liljefors; han har
med varm uppfattning skrifvit om Herman
Bang, Gustaf af Geijerstam, Selma
Lagerlöf, Amalie Skram o. a. Det är det
nordiska lynnets inåtgående riktning som för
Rilke utgör dess stora och
förtroendeingif-vande tilldragning.

* *

*



Rilke torde ha tänkt på sig själf, då
han i ett annat samband säger: »Unga
människors första böcker äro ofta deras
nödvärn mot lifvet; ett sökande efter medel
till en själfuppfostran, hvars mål man ännu
ej vet. Man väljer — som i en dröm —
ordens väg för att sedan vakna till helt
andra verk. Därför bör granskaren taga
mycket varligt på en första bok.» Om
detta skedde med Rilkes vet jag icke.
Visst är att den diktare, som med den
framträdde, icke var en af dessa, som taga
miste om sin väg.

Rilkes första bok är en 1895
utkommen men redan tidigare skrifven
diktsamling: Larenopfer, en betecknande titel. Ty
fromhet i antik mening, fromhet såsom
pietet för allt före honom varande och
omkring honom lefvande, är redan grundtonen
i denna samling af minnen och stämningar
från hans tidiga år, från hans födelsestad
och dess omnejd.

Ur formell synpunkt förvåna dessa
dikter genom sin fasthet och knapphet. Nästan
ingen fyller mer än en sida i en bok så
liten, att den knappt täcker insidan af en
kvinnohand. Där finnes intet lyriskt flöde,
intet utbrott af omogna känslor; där finns
det samlade, stillade, sammanpressade, som
annars plägar vara ett långt lifs mognade
frukt; där finnes föga af sång, dess mera
af syn och af själ. För att bruka en af
diktarens egna, senare bilder, förefaller det
som om denne seendes ögon »so gross und
selbständig waren, dass sie alles, was sie

empfingen, selbst verbrauchten». I Rilkes
dikter ser man Prag uppifrån höjden i den
stund, då »skymningen redan går med
ljudlösa steg nere i de smala gatorna och
slutligen höljer allt i sin gråa slöja» och
endast S:t Nikolas’ ärggröna kupol lyser mot
luften, när ljusen börja blinka nere i
staden; eller man står och ser upp mot
Hradschin, dit »barnets blick redan
klättrade» : den gamla stormslagna, sekelgrånade
borgen, »som äfven de hastande
Moldau-böljorna hälsa, och mot hvilken alla
helgonen på S:t Nepomuks brygga allvarligt
blicka». Man följer honom in i domens
gotiska ljusdunkel eller i S:t Wenzels
kapell, där ädla och halfädla stenar — hvars
land Böhmen ju är — läska hans
färgtörstiga blick. Eller man är på »lilla
sidan», där de gamla husen stå tysta med
sina höga torn, sina stenskulpturer och
smala strimmor af himmel öfver de trånga
gårdarna, med sin svunna storhet blickande
ur fönsterraderna. Man ser honom vid
den gamla brunnen, saknande forna tider,
då »det klara flödet gaf gatan en röst och
kring sig samlade flickornas röster», och
framför rådhusets underliga urtafla. Det
är med smärta han finner den gamla, breda
kvaderstenen vika för den nya
byggschablo-nen eller Clam Gallas jättepark — där
orakel susat i de gamla trädens kronor —
styckas till tomter för hyreskaserner. Och
dock är det endast genom öfverskriften —
»Barbarer» — som ynglingen ger harmen
häröfver ord. Starkast äro dock intrycken
af himlen öfver staden. Himlen, när den
mot aftonen visar sin trötta, orörliga
blåhet, eller när Mariakyrkans båda torn som
två känselspröt suga till sig dess violetta
toner; när den om natten hvälft sin
jättekalk öfver Prags tinnar och månen strör
sina silfverhyfvelspån i Moldaus mörker
eller visar sitt silfverhår omkring
kyrktornets svarta knopp; eller står i sin röda
mantel bakom Hradschin, medan
skuggornas händer redan gripa efter dess gyllene
krona; aftonen som, när den varsnar
modern Natt med sitt barn — drömmen —
på sina armar, lik en af de heliga tre
kungar från Österlandet offrar allt sitt guld för
detta barns fötter; eller höstkvällen, när
Die diirren Äste iibergittern
Des riimmels abendblasse Scheiben;

när ett jättespindelnät drages öfver allt det
gyllenbruna, och den trötta solen, stödd på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free