Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De enda människor, som, utom diktaren
själf, låta höra sin stämma i denna
diktsamling, äro ungmörna. Det är af dem
diktaren finner sig ha mest att lära — i fall
de höra till de stilla väsen, som »öppna
sin kammares fönster mot natthimlen». Om
dem vet han redan att, som han senare
säger:
Aus ihrem Leben geht jede Thiir
In einen Dichter
und in die Weit... *
Och än skönare uttrycker han samma
tanke i dessa rader:
Mädchen, Dichter sind, die von euch lernen
Das zu sagen, was ihr einsam seid.
Und sie lernen leben an euch fernen,
Wie die Abende an grossen Sternen
Sich gewöhnen an die Ewigkeit.
Andra åter likna
Mythe, Mai und Meer
i sitt vardandes oroande gåtfullhet.
Erotisk lyrik i egentlig mening är
tämligen främmande för Rilkes diktning. Och
det erotiska är där rent och rakt som ett
stånd liljor i den trädgård, där Maria
mottog bebådelsen. Icke en stafvelse röjer
splittrade känslor; själen talar genom
sinnena, sinnena sjunka till ro i själen; där
finns ingen hednisk sinnesfröjd utan själ,
ingen kristlig andlighet utan sinnen.
En-hetsförnimmelsen är här lika fin och dock
säkert verkande som de trådar, hvilka
öppna och sluta hjärtats valvler. Rilke
talar en gång om huru Segantini mot
den klara strålande luften på alpernas
högslätter — »ett ljus hvari allt får sitt sanna
värde» — ställer de två stora
grundformerna af mänsklig smärta och mänsklig
fröjd: döden och moderskapet, såsom stora,
stilla, af evighet fyllda uppenbarelser. Det
är på samma höjd Rilke själf låter dessa
lifvets stora makter framträda. För
madonnan låter han ungmörna bikta sin
moderslängtan, och han tillropar eh ovigd moder:
Fiihlst Du in Dir das scheue Schwellen,
Und Leib und Seele wird Dir weit;
Oh, bete Weib! Das sind die Wellen
Der Ewigkeit —
Rilkes djupa andakt inför kvinnans
väsen har äfven erhållit andra uttryck, såsom
detta: »Hvarje ungmös ensamhet är som
* Buch der Bilder.
en tät, sammanflätad sagoskog med tusen
drömmar och hemligheter, i hvilka mannen
träder in som en främmande: tung och i
en rustning han icke kan bruka.» Rilke
vet, att kärleken ännu är en svår uppgift,
emedan ingen känner den andras lif, ej ens
dens lif man själf gaf lifvet. Allra minst
känner mannen ännu kvinnans lif. Därför
blir han ännu ej annorlunda, äfven om han
ägt en kvinnas hela, vida, längtande själ.
»Han finner ingen tid att utforska ens den
kvinnas väsen, som han älskar; han tror
att han känner henne redan vid det första
flyktiga mötet: ty det är ännu så nytt för
mannen att älska en människa, en hel
människa, som har ett eget, ovisst, växlande
lif, en människa som är ensam ...» Han
vet att äktenskapet är än svårare än
kärleken; att människan där tillsvidare endast
är »en famlande nybörjare». Ingen man
har finare förklarat hvad samlifvet fordrar
af mannen än Rilke, då han — i ett
alldeles annat sammanhang — säger: »Han
var sin trädgårds trädgårdsmästare såsom
en man är en kvinnas vän: varsamt går
han in på de önskningar han själf väckt,
och de bära honom vidare i det han
uppfyller dem.»
I en kritik af »Äktenskapets komedi»
yttrar Rilke, att man kanske senare af
Geijerstam — eller Karen Michaélis — får
en bok om äktenskapet, som stort och
allvarligt skall skildra huru detta förstöres
genom det vårdslösa sig låtande gå, som i
de flesta äktenskap kallas att »förstå
hvar-andra». En sådan skildring skall, menar
Rilke, »alldeles kunna umbära den tredje,
som plär komma emellan men endast är
en klumpig personifikation af de makter,
som alltid uppträda skiljande mellan
människor, dem yttre omständigheter
sammanhålla. Alla faror för ett par människors
enhet ligger hos dem själfva: i deras
önskningar, deras växt, deras utveckling.
Ett samlif är en så allvarlig fråga, ställd
af en människa till en annan människa, att
en tredjes inträdande i konflikten endast
skenbart löser den.» Han vet, att
äktenskapet djupast sedt är problemet om i
hvilken grad en själs ensamhet kan
upp-häfvas, en själ som är ett okändt nattligt
land äfven för den, hvilken genom sympatiens
intuition där finner en väg: ett land fullt
af oförutsedda hinder och oanade
upptäckter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
