Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dansen som bildande konst. Af Albert Dresdner. Öfversättning från författarens manuskript. Med 26 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TRE GRATIERNA. GRUPP UR »VAREN>. OLJEMÅLNING AF SANDRO BOTTICELLI.
/ Accademia i Florens.
Den typ af mänsklig skönhet, som
skapades af Watteau, är den sista som
verkat tillräckligt öfvertygande för att
fullständigt ingå i kulturmänniskans
medvetande och öppna hennes blick för de
mångfaldiga arterna af denna mänskliga
skönhet. Sedan dess har intet nytt
skönhetsideal uppstått af verklig betydelse.
Till och med Böcklin är stillös i sin
framställning af människokroppen, och
Burne-Jones kommer ej högre än till en
angliserande form af det antika idealet.
De moderna konstnärerna visa sålunda
en betänklig oförmåga beträffande en af
konstens viktigaste uppgifter — om också
ej den viktigaste —■, den nämligen att
skapa en själfständig idealbild af
människokroppen. Och detta förklaras däraf,
att de ej äga de nödiga förutsättningarna
härför, de sakna den ständiga anblicken
af kroppar i harmonisk rörelse.
En sådan harmonisk rörelse bringar
nämligen genom sina mångskiftande
former föreställningarna om
människokroppens skönhet in i en bestämd riktning
och utgör deras gemensamma grund.
— Men hvar skall en modern
konstnär kunna finna stoff till sitt
skönhetsideal?— Träder han in i balsalen, ser
han där unga herrar och damer ur de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
