Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skön och lätt», såsom den förnäma
människans är det. Men därunder
öfveran-stränger han sig, sjuknar och dör med
känslan att hans sträfvan lämnat hans
konstnärssjäl — hans längtan efter den sällsynta
stunden, det festliga ögonblicket, efter rika
färger och fina fröjder — utan näring.
Det är samma själ ur hvilken sprungit
strofer som dessa:
Die Fahnen flatterten wie Freuden
Und a’le hatten königlich
In ihren Gesten ein Vergeuden.
Så kungligt hade »den siste» slösat sitt
lif på en uppgift, där en sålunda utrustad
ännu är en för tidig. Icke mot uppgiften
riktar diktaren sig här. Han har med
denna novell endast fastställt gränsen för
sina egna krafter. Han vet att han måste
vara en af dem, som ej omedelbart kunna
ge sitt lif åt människorna utan af sin
dä-mon nödgas att tjäna dem på afstånd.
I en annan liten skiss* — »Im
Ge-spräch» — är det, som i nyss omtalade
drama, två själar hvilka sammansmälta
under ett samkväm mellan vänner, vänner
som samtala i ett gammalt venezianskt
palatsrum »med drömmande taflor i djupa
färgtoner och lugna ramar, med stora
förvånade blommor, som hela dagen ligga
och sjunga dofter i djupa, svala
bronsskålar, och en jättespisel, ur hvilken elden
allt emellanåt sträckte sig för att räkna
människorna, men i skymningen ständigt
tog miste».
Det är konstens väsen som är
samtalsämnet. »Konst är barndom. Konst är att
icke veta att världen redan är skapad och att
därför skapa en. Utan att man talar om
det, ovillkorligt. Att aldrig bli färdig,
aldrig komma till sjunde dagen, aldrig se
att allt är ganska godt! Otillfredsställelse
är ungdom. Gud var gammal från början.
Annars hade han aldrig upphört på sjätte
dagen. Icke på den tusende. Och icke
i dag. Detta är hvad jag har emot honom.
Att han kunde uttömma sig. Att han fann
sin bok färdig med människan och nu lagt
bort pennan i väntan på hur många
upplagor det kommer att bli. Att han så alls
ingen konstnär var, det är detta som är
så sorgligt ...»
»All konst har betydelse för den som
skapar den första gången och för den
som skapar den andra gången: konstnären
själf och den verkligt seende . . . den, som
kan nyskapa verket genom sin egen kraft . . .
Musik och dikt och bildverk bli sålunda
olika andra ting. De äro icke en gång
för alla. De varda hvarje gång på nytt.
Sålunda ge de oss de oändliga fröjderna.
Däraf kommer deras makt; därigenom bli
de outtömliga skatter. Sålunda uppnår
konstnären Gud, men når ej förbi
honom, ej utöfver honom. Men därför att
ej ens konsten når högre, måste vi nu
börja där Gud upphörde. Där han blef
trött, där måste vi göra vår insats: i lifvet,
hos människorna.»
Rilke menar här kanske, hvad jag
tidigare uttalat: att om en gång hela lifvet
blefve skönt, vi måhända ej längre behöfde
konsten.* Säger icke Rilke själf: Was der
Kiinstler nicht leben kann, kommt in der
Ermattung von seinen Lippen!
Det nyss anförda leder vidare i två
riktningar: till Rilkes känsla för Gud och
till hans känsla för konsten. Vi skola först
stanna något vid den senare för att sedan
nå fram till den förra.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
