Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enbarelser och ej stannar vid den redan
vunna framgången. Rilkes andra
konst-granskande arbete är en bok om Rodin i
den under R. Muthers redaktion utgifna
serien Die Kunst. De små banden betinga
stor sammanträngdhet, och här har detta
medverkat till en sådan fullhet af lif, att
— när man är färdig med det lilla grå
häftet — kännes det i handen som om en
lefvande fågel med flygstarka vingar och
klappande hjärta där vore innesluten.
»Rodin var ensam före sitt rykte. Och
när det kom, gjorde det honom än
ensammare. * Ty ryktet är till sist intet annat än
inbegreppet af alla de missförstånd, som
samlas om ett nytt namn.» Så börjar Rilkes
skildring. Sakta som i en helgedom
träder han in i denna ensamhet för att skildra
»detta lif, som församlade sig medan det
förgick, ett lif i hvilket allt förflutet förblef
samtidigt och vaket och aldrig förbigånget,
ett lif under hvilket konstnärens händer
arbetade som ett helt folk af händer, och
hans ögon förnummo den djupa, inre
upprördhet, som hos de minsta som de största
ting är ett uttryck af det lefvandes rika
och öfverraskande oro . . . Och så fann
hans själ sitt språk: människokroppen,
drömmarens dröm, nedsteg i hans händer. Han
ägde det stilla, öfverlägsna tålamod, som
liknar naturens, som börjar med ett intet
för att stilla och allvarligt gå den långa
vägen till öfverflödet. Han äger kraften
hos dem, på hvilka ett stort verk väntar,
de nödvändigas tystlåtna uthållighet. Han
vill göra sitt verk oangripligt, »sakrosankt»,
löst från tid och tillfällighet . . . Och så
arbetade han igenom människokroppen
stycke för stycke och fann att lifvet där
tedde sig större, hemlighetsfullare än i
anletet . . . Människokroppen blef för honom
kyrka, och i dessa otaliga kyrkor tjänades
en och samma gud. . .»
Och så skildrar Rilke de underbara
verken med gripande ord. Såsom när han
om ynglingen — som kallas 1’Äge d’airain
— säger, att hans gestalt »liknar ett träd,
som har marsstormarna framför sig och
rädes när det känner, att dess sommars
fullhet ej längre gömmes i rötterna utan
stiger i stammen, omkring hvilken väldiga
vindar skola jaga»; eller om Johannes, att
»han skrider fram med den stora gång de
erhålla, som känna en annan komma efter
sig». Eller när han om en af borgarna i
Ord och Bild, ij:e arg.
Calais säger, att han »uppger lifvet med
en åtbörd af handen, som när man släpper
lös en fågel» . . . Eller när han i några
underbara sidor skildrar, huru Rodins
bilder af kärleken framställa denna stegrad
till människans längtan efter människan,
med de alla nya, tveksamma, otåliga,
af-vägande åtbörder, som sålunda uppstått.
Eller när han säger, att Rodin i sina
porträtt håller domedag, skiljer det varande
från det förgängliga och skipar rättvisa
genom att uppdaga det stycke evighet i en
människa, hvarigenom hon tagit del i de
eviga tingens stora förlopp . . . Sålunda
danar Rodin af geniet en bild, som »blir
en sammanfattning af hundratals lifsmoment,
en sammanslutning af människan ur alla
hennes väsens vidder ...» Genom
människokroppen har Rodin med ett ord
»uppenbarat vår tids nya syn på lifvet, på
kärleken, på arbetet . . . Allt detta har för
honom slutligen blifvit endast nya ytor och
nya åtbörder ... Så enkelt är nu allt
omkring honom, så enhetlig han själf. . .«
Denna Rilkes lilla skrift om Rodin är
en den nya människans andaktsbok,
bräddad af en lika djup fromhet som
medeltidens lilla skrift om Kristi efterföljelse.
Och så har man på en ny väg nått fram
till Rilkes känsla för Gud.
* *
•i»
Af vårt lands mest förståelsefulla —
emedan djupast älskande — tecknare af
romantiken lånar jag här några bestämningar
af den tidigare romantikens väsen.
Romantiken var en ny känsla af
tillvarons djup, af omöjligheten att
begrepps-mässigt intränga i detta; den var viljan
tillen konst, oändlig som själen, omätlig som
evigheten’ den var längtan till ett
sammansmältande af jord och himmel, liksom till
en själarnas förening för att sålunda i
känslan erfara det redan i tanken skedda
upphäfvandet af dualismen mellan ande och
natur, ideelt och reelt, subjektivt och
objektivt, af allt som inom jordelifvet ter sig
såsom motsatser men inom allvarandet är
enhet. Under detta sitt panteistiska skede
fann romantiken den världsåsikt djupt
själfull och religiös, enligt hvilken naturen var
en gudomlig organism af människobesläktad
lifaktighet och skönhet; tillvarons innersta
af mystisk art; lifvet själft poesi och all
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
