Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konst endast ett stegradt lif. Ur denna
förnimmelse af lifvet väckes längtan att
spränga den individuella begränsningen.
Shelley vill förvandlas till vind och vågor.
Atterbom trår att sammansmälta med det
hela, att
en omättlig längtan vorden
sväfva flykting öfver jorden,
skåda lifvet, skild från lifvet,
blott en spegel, blott ett ljud.
Under detta skede är det romantiken
upptäcker hänryckningens stämning som
själens högsta tillstånd, belysningen såsom
landskapets själ. Den tid af dagen, då
minne, dröm och aningar varda stora,
blef för romantikern den skönaste. Hans
värld är ett »Abendland» : i aftonrodnaden,
i stjärneljuset, i månstrålarna kan det
romantiska gemiitet tydligast förnimma den
musik, hvilken enligt Jean Pauls ord liknar
genljudet af en klocka, som »in immer
fernere Weiten verschwimmt». Under detta
skede stodo Goethe och romantikerna
hvarandra nära, och de senare skulle som sin
formel kunnat bruka orden:
Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichniss.
Känslan af det gudomligas immanens
ledde till romantikens utjämnande af såväl
etiska som estetiska gränsskillnader, till
vissheten om det egenartades rätt att häfda
sig mot bestående former, och när
Atterbom utbrister:
Ett hjärta blott slår i det eviga Allt,
en lag blott jag lyder: hvad detta befallt.
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod . . .
då är detta en innehållsrik formel för
romantikens känslolif.
Men romantiken stannade ej vid
panteismen, ty den erfor denna som teoretiskt
och praktiskt tröstlös, sedan det blommande
alltet uppenbarade sig som det eviga intet,
i hvilket lif och medvetande trånade att
slockna, där vilja och handlingskraft
upplöstes i idel stämningar. Och så utmynnade
den panteistiska romantiken i katolicism
eller som hos Atterbom i den kristna teism,
hvilken förnimmer tillvaron »som ett
festligt kosmos med oförstörbar personlig själ»,
en teism, som ej endast kännetecknar vår
förste utan äfven vår siste store romantiker,
Viktor Rydberg.*
Alla veta att Goethe — icke likt dessa
båda en barnasjäl, som för sin optimism
och harmoni kräfde mild näring — från
denna dess vändning blef romantikens
motståndare. Genom evolutionismens och
lef-nadskonstens begrepp utfyllde han för sin
del panteismens lifsbild.
Det förblef emellertid alltjämt den
panteistiska allkänslan som gaf den stora
horisonten åt romantikens diktning. Den
omsveper t. ex. Atterboms gudstro
med all sin anings tysta frid och skära’ doft
såsom söderns solskälfvande, hvita
middagsljus omsveper en kampanil, en skönhetssyn
man kan njuta äfven utan att i kampanilen
se ett mot himlen pekande finger.
Samma allkänslans soldis omsveper
tillvaron för Spinoza som för Rousseau och
Goethe, för Shelley som Hölderlin, Victor
Hugo som Whitman, Thorild som
Almqvist, Jefferies som Pater, Maeterlinck som
Dehmel — för att endast nämna några af
de många äldre som nyare bekännarna af
hvad Heine kallade »Europas hemliga
religion». Vare sig att känslan hos den ene
mera väckes af tillvarons synbarheter, hos
den andre mer af hemligheterna bortom
dessa, vare sig de kalla känslans mål Gud,
naturen, skönheten, lifvet, allvarandet, det
ureviga, så är känslan innerst alltid densamma.
De behöfva ej som romantiken i tingen
inlägga sitt eget själslif, ty tingen äro i och för
sig för dem underbara. Deras romantiska
omdiktande till människolikhet var endast
ett nytt uttryck af den förhäfvelse, som
gifvit tingen värde endast i samband med
människan. Redan Wordsworth var i detta
afseende fullt modärn, att han hvarken
upplöste sin egen själ i naturen eller inlade
den i naturen utan njöt skyar och sjöar,
färger och dofter, belysningar och toner
omedelbart sådana de voro, vare sig hans
hjärta »dances with the daffodils» eller
upplyftes med bergen. Så förnimmer äfven
Jefferies hafvet och heden, Emerson det
ensamma snölandskapet, Whitman
gräsöknen eller människovimlet. Alltifrån
Rous-seaus tårfyllda hänryckning inför
vinter-grönans blåa blick i Savoyens vårliga
* Fredrik Vetterlund: Atterboms sagospel
Fågel blå, hvarur de här sammanställda
bestämningarna äro lånade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
