Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niskor och tjäna ej längre till symboler för
eviga sanningar. Människan har inför alltet
blifvit forskande, förstående, seende,
älskande och ödmjuk som aldrig förr. Hon
intvingar ej sitt väsen i naturen, »hoppas
ej längre på naturens deltagande, men tar
i stället själf del i naturen och söker
infoga sig i dess stora sammanhang». (Rilke.)
Det är genom villigheten att infoga sig
i detta stora sammanhang som Rilke nått
sin till religion vordna allkänsla, den
allkänsla som hindrar honom att förnimma
ensamheten såsom smärta. Att tvärtom
förnimma ensamheten endast såsom makt,
icke såsom lidande, detta är det nya och
afgörande i Rilkes grundstämning. Ty
därmed är äfven för honom det mot en
personlig gud riktade religionsbehofvet
upp-häfdt.
Denna förnimmelse af sammanhanget
blir för Rilke äfven medvetandet af
uppgifter.
Han ger åt denna förnimmelse och
detta medvetande ord som dessa:
Dein Leben ist so unaussprechlich deines,
Weil es von vielen iiberladen ist.
Das ist der Sinn von Allem, was einst war,
Dass es nicht bleibt mit seiner ganzen Schwere,
Dass es zu unserm Wesen wiederkehre,
In uns verwoben, tief und wunderbar.
Vergangenheiten sind dir eingepflanzt
Um sich aus dir, wie Gärten, zu erheben.
Söker man i världslitteraturen uttryck
af denna känsla uttalad med samma
visshet, må man förkorta sin väg och gå
omedelbart till Goethe. Och dock är äfven i
detta fall känslobetoningen den för en ny
tid egendomliga. När ljöd någonsin
förtjust denna den nya samkänslans orgelton:
Auf ein mal weiss ich viel von den Fontänen,
Den unbegreiflichen Bäumen aus Glas.
Ich könnte reden wie von eignen Thränen
Die ich, ergriffen von sehr grossen Träumen,
Einmal vergeudete und dann vergass —
Hans aning finner bland slocknade
stjärnor, hvilkas ljus dock når jorden, den
Welcher allein
Gedauert hat,
Welcher wie eine weisse Stadt
Am Ende des Strahls in dem Flimmel steht.
Men samkänslan omfattar i samma grad
jorden:
Kann mir einer sagen wohin
Ich mit meinem Leben reiche?
Ob ich nicht auch noch im Sturme streiche,
Und als Welle wohne im Teiche,
Und ob ich nicht selbst noch die blasse, bleiche
Friihlingsfrierende Birke bin?
Diktaren kan om sig med sanning säga:
Jede Thiir
In mir giebt nach . . .
Und da weiss ich, dass nichts vergeht,
Keine Geste und kein Gebet.
Ty den minsta åtbörd »aftrycker sig i
afståndets spända förhänge, och hvem vet
om ej för min andedräkt stjärnor stiga eller
sjunka?» Intet förgås; min egen barndom
och alla de tusende lif, som återlefva i
mig, äro alla kvar i mig; ingen är
någonsin ensam; ingen en gång verkligt lefvande
är någonsin död.
Med denna åskådning erhåller det gamla,
sköna ordet om att bära sin själ i sina
händer en oändlig mening!
Rilkes redan anförda granskare har
yttrat, att hans blick »äger den tårglans,
genom hvilken allt förstoras, och sålunda
ser han äfven de bilder, hvarigenom hvarje
kropp i luften fortsättes långt bortom den
linje, som för en vanlig synförmåga
begränsar den ...» Men om hvarje handling,
hvarje ord ägde en sådan fortsättning, vore
ej då det eviga lifvets gåta löst på ett sätt,
som åt detta jordelif gåfve en betydelse så
oerhörd, att tanken svindlar inför
densamma?
Kraftens oförstörbarhet äfven i denna
mening är den nya människans
evighetstanke. Men denna tanke är icke den
evig-hetstro, som ännu ensam gör anspråk på
detta namn. Det är den tanke, som redan
var Goethes: att intet som är verkligt kan
förgå, men att en mängd människor och
ting sakna verklighet och således troligen
komma att förgå; att odödlighet är något
människan icke äger utan skapar. Icke
ett allom gifvet, personligt, evigt lif således,
men ett evigt fortvarande under den eviga
rörelsen; ett ingående i nya och högre
former, i fall man på jorden redan blifvit
en väsentligt varande; icke förlossning ur
detta eviga kretslopp men en alltjämt
vidgad förnimmelse af och delaktighet i
detsamma; ett allt innerligare erfaret samband
med all annan verklighet — detta är en
evighetstro, som så helt faller inom
aningens område, att redan så många ord som
dessa äro ett för mycket och hvarje
påstående en förmätenhet. Att evolutionis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
