Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mens världsbild blifvit en lifsmakt genom
att hafva ingått i känsla och instinkt; att
den sålunda förmår inrikta handling och
fantasi mot nya mål, detta är det stora,
afgörande nya, som för framtiden skall
skilja den kommande tiden från den gångna,
såsom den nya tiden nu skiljes från
medeltiden och denna från antiken. De nya
människorna äro genom sin lifstro frigjorda
från såväl den skepsis som den mystik,
hvilka visserligen mötas i vissheten att
tillvaron är ett mysterium, men som sedan gå
motsatta vägar, emedan skeptikern
underkänner såväl vetenskapens som trons och
tänkandets löften att skingra mysteriet,
medan mystikern däremot går trons vägar in
till detta. De nya människorna åter ha
ej endast bevarat hela det religiösa
känslodjupet: det har hos dem stigit så högt, att
det bortsköljt alla slags bestämningar.
Liksom för Laotse eller Buddha är Gud för
de lifstroende — Spinozas och Goethes
andliga barn — allt eller intet; det öfver
alla begrepp varande eller det i allt
varande; det helt overkliga eller det i hvarje
atom, hvarje väsen förverkligade: det ena
är för dem lika sant eller lika osant som
det andra. Ty hvarje försök att i någon
annan form än tillvarons fatta Gud, blir
för deras åskådning hädelse och villfarelse.
Deras fromhet är ett själstillstånd, hvars
första egenart är att motsträfva hvarje
tanke- eller trossystem. Om man utgår
från Comtes indelning i det teologiska,
metafysiska och positiva skedet, kan man
säga att detta nya skede blir det fjärde,
det estetiska lif sförnimmandets eller med
andra ord det barnalika, det paradisiska,
det där man icke längre erfar den
splittring, den motsägelse, det lidande genom
tillvarons gåtor, som tagit sig uttryck i de
många hittills gifna religiösa, filosofiska eller
positiva svaren på dessa gåtor. Den nya
förnimmelsen förkastar just de en gång för
alla gifna svaren, medan den själf gent emot
tillvaron förhåller sig konstnärligt skapande
och själfverksam, ty den är alldeles viss,
att man aldrig nöjaktigt skall kunna
förklara tillvarons motsägelser, men väl genom
hela det samfällda utvecklingsförloppet
lyckas upphäfva dem, såsom konsten redan i
sina fullkomliga ögonblick gör det. De
nya själarna vänta hvarken af religion eller
filosofi, af positiva eller occulta vetenskaper
svar på tillvarons gåtor; de vänta det af
lef vandet allenast, af mänsklighetens
fortsatta utveckling. De veta att det
konstnärliga sättet att gripa tillvaron och låta
sig gripas af denna redan ger den
enskilde en fullhet af kraft, som intet annat
själstillstånd skänker. Och när det
konstnärliga lefnadssättet på alla områden
kommer att aflösa det nu endels och splittrade,
då skall mänskligheten icke längre behöfva
utanför sig själf söka stöd i förbrukade
begrepp; då skall den inom sig själf känna
all krafts källa, alla möjligheter, äfven den
att slutligen slå bryggan mellan sig själf
och det öfriga världsalltet!
Som en gång för hellenen — och ännu
för t. ex. japanen — bli för den
konstnärliga lifsförnimmelsen tingen likaväl som
själarna fyllda af »demoniska» krafter, som
vänta sin frigörelse. Och detta sker under
skapande verksamhet, icke genom tro eller
tänkande. Lärobyggnaderna hindra
människorna att enligt sin inre
nödvändighet skapa af sin själs stoff — den enda
skapelse som äger en afgörande betydelse,
den enda som skapar verkligheter! Alla
om Gud vetande och vissa, alla om ondt
och godt vetande och vissa äro själens
faror. Den konstnärliga lifsförnimmelsen
ensam förenar människorna, som däremot
söndras genom tänkesätten och trossatserna.
Så länge dessa anses afgörande — och
icke själarnas eget tillstånd af godhet,
rättsinne och renhet — komma själarna att
förbli småsinta, hatfulla, trånga, i stället
för vida, älskande och ädelmodiga. Först
när människorna inse, att hvarje påstående
om Gud och evigheten är hädelse; att
hvarje uppdelande af det absolut rättas
eller orättas område är ytlighet; att endast
lefvandet kan närma oss Gud genom att
ge oss erfarenheter om de bästa medlen
för släktets sinnligt-själiska fullkomning —
först då skola människorna hafva religion
och ej mer tala om religionen. En del
tänkare — t. ex. Hans Larsson med sin
syntes och intuition, Troels Lund med sin
Livsbelysning, Höffding med sin
Religionsfilosofi, Vannérus med sin Kulturidealism,
Guyau med sin 1’Irréligion de 1’Avenir
— stå redan på denna den konstnärliga
lifsförnimmelsens ståndpunkt. Almqvist ägde
sin styrka i styrkan af denna förnimmelse;
K. E. Forsslund är nu dess varma
förkun-nare i vårt land. Detta nya själstillstånd
sjunger och stormar som ett haf hos t. ex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
