Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rainer Maria Rilke. En österrikisk diktare. Af Ellen Key. (Fortsättning och slut.) Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vet tvärtom, att äfven de små
människorna äga
. . . leuchtende Schatten,
Die die grossen Gebärden thun . . .
att i människans själ finnes en längtan,
som går snabbare än hon själf mot en
större tillvaro. Han vet, att lycka som
olycka — och innerst betyder detta själens
växt eller vissnande — uppstå ur »tusen
små rörelser, nästan anonyma och
opersonliga i sitt ursprung, rörelser som utbreda
sig, dra sig tillbaka och lämna spår, medan
lifvet går vidare». Men äfven när lifvet
sålunda går sin obönhörliga gång, vördar
han det såsom godt och rättvist i hvad
som sker utan att uppge vissheten: att det
skall kunna stegras till ett allt högre
skeende. Äfven om jordens helveten vet han,
att de skola försvinna, när hoppet om
himlen flyttas till jorden, det enda ställe i
tillvaron, där människan kan förverkliga sig
själf. Eller med andra ord: människans
»frälsningsplan» är lefvandet, människans
fromhet är lifsfromhet.
I Rilkes drama »Das tägliche Leben»
falla dessa repliker:
Doktorn: Jag kan ej se folk vigas . . . det
högljudda, det betonade är mig emot. . . gifta sig
bör man göra så omärkligt som möjligt.
Däremot må man gärna för mig låta begrafva sig
larmande, ty de döda afundas ingen.
Sophie: Således lefver Ni gärna?
Doktorn: Jag lefver (ler).
Sophie: Nå, det är nog. Ni tillhör ej den
äldre generationen, doktor.
Doktorn (leende): Lefver då inte den?
Sophie: Inte så . . .
Med en lättare rörelse har aldrig svalget
mellan de forna och de nya människorna
blifvit uppmätt.
Jag lefver. Och lif är i och för sig
lycka. Trots allt. Äfven om man för sin
egen del nästan endast lidit. Rilke har
under svåra och långa lidanden känt sig
som hade han »jahrelang im untersten Raum
eines Schiffes gelegen, das ausgefiillt mit
schweren Dingen, durch fremde Fernen
fuhr». Han har längtat att »åter komma
upp på däcket, känna vindar och fåglar
flyga öfver sitt hufvud och de stora
nätterna komma med stora stjärnor».
Men intet personligt trångmål har
kommit honom att förlora sin djupa, inre frid.
Äfven om han skulle upplefva lifskärlekens
svåraste prof — att en gång ha känt sig
»Schicksalslos» som de saliga gudar, hvilka
vandra i ljus och från deras klara höjd åter
störtas »jahrelang ins Ungewisse hinab»,*
torde han komma att bestå profvet. Ty
han har nått den nya människans högsta
fromhet, den som till lifvet leende säger:
Ske icke min vilja utan din. Inom hvarje
lifsåskådning är den äktreligiösa naturen
sålunda kännetecknad genom att äga sitt
lif öfver frågornas lif, äga det i den
en-hetsförnimmelse med det hela, som
människorna gifva skilda och söndrande namn,
men som hvarje människa i sitt lifs största
ögonblick på samma sätt som alla andra
förnimmer. Den, som bevisar Gud, är
alltid skild från honom. Men i den stilla
stund, då han endast känner honom, torde
hans själstillstånd icke vara mycket
annorlunda än ateistens, som af hela sin fromhet
förnekar honom!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
