Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en novellsamling — kan med full rätt
användas det eljes grymt missbrukade
ordet lofvande. För att undvika förväxling
med de många fall, där detta omdöme
användes som en bekväm form för ett
likgiltigt beröm, skall det genast angifvas,
hvad det är i Ullmans debut som
litteraturvännen vill ta fasta på såsom på
framtidslöften.
Framför allt är det den omedelbarhet
och den oberoende själfständighet, som
möter en särskildt i dikterna. Där finnes i
dem ingenting efterbildadt eller upplärdt.
Knappast en enda af dem går tillbaka till
litterära förebilder, utan man känner
genast, att det är en själslig
förstahandsupp-lefvelse som sökt sig uttryck i dessa
famlande rader. Hur osäker och oplastisk,
ibland rent af melodilös är icke också
denna vers! Hvilken förvånande motsats
till de vanliga lyriska debuterna, där den
tekniska rutinen, framkallad genom
imitationer af förträffliga mönster och parad med
inre tomhet, blir allt vanligare! Här är
en ung skald, som haft något på hjärtat:
sin hemtrakts karga och ödsliga skönhet,
ett skyggt och oroligt sinnes
ungdomsstri-der har han velat ge ord och melodi åt.
Och han har sökt sin egen form.
Förebilder skulle hans landskapsskildring
visserligen kunna sägas ha, men i så fall inom
den bildande konsten, nämligen i Karl
Nordström och andra af västkustens målare.
Ullmans »Västkust» är föga mer än ett
vittnesbörd om detta sökande. Där finnas
endast helt få dikter, som nått en sådan
klarhet och medvetenhet, att de höja sig
till nivån af konst. De flesta intyga ge
nom sina söndersplittrade rytmer och sin
opregnanta, sammanflytande formgifning, med
hvilken deciderad öfvertygelse Ullman vändt
sig bort från de befintliga formerna för att
skapa en egen. Han har utan tvifvel en
riktig känsla af att den ligger i riktning
mot det obundna, det naivt och storslaget
öppna och i sin ärlighet halft vårdslösa,
men han har i sin »Västkust» allt för ofta
passerat gränsen mellan vers och en nervös
och slarfvig prosa. Det är här ett
formproblem som kräfver sin lösning. Det
landskaps skönhet, som han så intensivt
känner och som han omfattat med
brännande skaparglädje, kan ej få fristående
lif annat än i en efter språkets
hemligheis-fulla analogier nyskapad skrud. I
»Västkust» råder ännu kaos, endast i sällsynta
ögonblick blixtrar det fram en klar och
lefvande linje eller ljuder det en djup och
stark hafsmelodi.
Utom naturskildringarna finnes det i
»Västkust» äfven själsskildrande dikter. En
dikt som »’Mor och son» — förut tryckt
i denna tidskrift — har verkligen fullt
utbildad en egen konstnärlig stil, hvartill
ansatser möta oss på andra ställen: en
okonstlad och lyrisk enkelhet, förenad med
vek ömtålighet och skygg grace. Ur en
sådan dikt skulle man också våga sluta sig
till berättaregenskapér.
Ullmans novellsamling lämnar en inte
heller i tvifvelsmål härom. Det finnes
visserligen i »Ungt folk» lika mycket, ja
än mera osäkerhet och formlöshet än i
»Västkust», det finnes dessutom i det
dramatiska utkastet en påtaglig
osjälfständig-het, men likväl har den ställen, som röja
psykologisk gestaltningsförmåga och
novellistisk blick. De ställena äro icke alltför
talrika — till största delen har författaren
hvarken haft klart för sig mål eller medel
— men de äro öfvertygande. En sådan
liten situation som den likaledes i Ord och
Bild publicerade »Under piskan» är af en
sällsam styrka genom sin nervösa och
smittande ton af oklar och förvirrad ångest.
Det är en sådan stämning af själslig
svaghet och maktlöshet som Ullman älskar att
skildra och som äfven återkommer i
samlingens längsta och bästa berättelse »Sune
Storvik». Det är i denna berättelse en
verklig tragik, och den berättigar inom sitt
område till lika afgjorda förhoppningar som
»Västkust» gör på sitt.
Fredrik Böök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
