Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kah Teli. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortom de blå bergen, honom, som är
mörkare än kanelträdets bark, än
mangoträdets frukter? Härskarinna uti nattens
världar, låt dina strålar finna min älskade,
att han må stå upp och knyta sina
sandaler, att han må komma till min moders
hydda.» Vid de sista orden sträckte
hon upp armarna mot samma punkt i
skyn, som hon så länge oafvändt
betraktat, och stod så en stund orörlig med
lysande ögon. Därpä lade hon åter
armarna i kors öfver bröstet och bidade
så med böjt hufvud och sänkta
ögonlock de andras dom.
Men de sutto bägge stumma och
ned-hukade på templets hvita trappsteg. Den
nedgående solen kastade några bjärta
strålknippen snedt genom teaklunden;
inom ett par ögonblick var dess
orange-färgade skifva försvunnen bortom
synranden, och söderns hastiga skymningföll på.
En klocka började pingla inifrån
pagoden — solnedgångens klocka, som
manar alla rättrogna till bön mot nattens
dever och onda andar. Tschungi och
Gonda lade armarna i kors öfver
bröstet, böjde sig upprepade gånger med
pannan mot jorden och började därpå
samtidigt att med låg, entonig röst
föredraga sina mandras och tänkespråk ur
de heliga vedas. Endast Kah Teli syntes
oberörd af den fromma maningen; hon
stod alltjämt upprätt, och hennes blick
var äter riktad emot den gyllene spetsen
af Sivas pagod, där den bleka månen
alltmer började framträda. I det aftagande
dagsljuset tecknade hon sig klart mot
den skimrande trappan; det hastigt
slocknande rosenskenet i väster kastade ännu
ett sista återsken öfver den smärta
gestalten och gaf de gyllne sidenvecken en
varmare glans.
En vandrare i lunden nedanför hejdade
sina steg och blef stående i undran.
Kah Teli såg honom icke, men han
såg Kah Teli. —
Det var en gudarnas gåfva för den
som såg Kah Teli i denna stund.
Drömmen I? att icke äfven Österns
sol-brynta barn kunna spegla det himmelskas
bild ? Skön var hon, icke såsom
västlandets döttrar med liljehvit hud och
vattenblå ögon, — »svartbrun men täck»,
såsom Österns störste kärlekssångare
sjungit. Har du sett den milda gazellen,
då hon tager sitt bröd ur din hand? Se,
då gudarna skapade Kah Teli, gåfvo de
henne gazellens ögon att le med —
sam-metssvarta stjärnor. Hvem lyfte sin slöja
som Kah Teli, då hon fladdrade lik en
fjäril inför Saraswatis bild, hvar ringde
bjällrorna rundt vristen så spröda och
fina som Kah Telis, hvem hade solen kysst
med fagrare kyssar än Kah Teli, den lilla
danserskan!
Vandraren under träden stod stilla
— länge. Den gälla tempelklockan
upphörde med sitt pinglande; dagern
hade redan vikit från alla föremål,
endast den hvita trappan glimmade ännu
svagt. Spridda eldflugor började här
och där likt lysande flingor sväfva mellan
rören, och fromma hinduer gingo
ensamma eller flockvis med brinnande ljus
i händerna ned till den heliga floden.
Kah Teli höjde ännu en gång de mörka
armarna mot Sivas tempelspira och
skyndade in på tempelgården, åtföljd af sina
leksystrar.
Vandraren under träden vände
långsamt åter mot staden.
Den natten tyckte sig Kah Teli hafva
en sällsam dröm, där hon låg på sin
hårda bädd i den lilla cellen i
tempellunden. Hon var åter uppe i bergstrakten
i den skola, där hon uppfostrades till
danserska. Det var middagstid, och solen
sken hett ned på den öppna gården, dit
ingen vågade begifva sig af fruktan för
solsting. Hon låg sorn vanligt på sin
matta vid dörren till cellen och tänkte
på de svala blå bergen, som höjde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
