Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kah Teli. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägkanten är en underlig bild af Mo-Tai
upprest med ett litet altare, där de
offrande nedlägga sina gåfvor. Vid dess
sida sprider en blommande mohwa-buske
sin doft, och det var hit Kah Teli
be-gaf sig, då hon på mörka stigar med
klappande hjärta smög sig ut från
Saraswatis tempelgårdar.
Månen sken gul och full öfver de
hvita stenarna, då hon kom fram till
grafplatsen, men ingen lefvande syntes
till; hon kröp ihop under mohwa-busken
och bidade med »satin» djupt neddragen
öfver sitt anlete. Det var alltså detta
hennes dröm hade att betyda — den
store Kama ville hålla henne beredd på
sin ankomst. Hon började rabbla upp
en gammal böneformel till den evigt
unge, den allting förnyande Kama,
kärlekens, vinets, vårens och blommornas
gud. Öfver henne sände
mohwa-blom-morna ut sin bedöfvande starka
mandeldoft, hennes ögonlock blefvo tunga och
slöto sig för ett ögonblick. En lätt
rörelse i löfverket, som om någon med
varlig hand böjde grenarna åt sidan,
kom henne att spritta till. Framför
henne stod en reslig gestalt, klädd i helt
skinande hvitt; ansiktet och händerna
lyste också hvita i månens ljus. Kah
Teli gaf till ett lätt anskri och betäckte
ansiktet med händerna. »Är du Kama?»
frågade hon förfärad.
Ett lågt, djupt skratt var enda svaret,
men då Kah Teli alltjämt med händerna
envist fasthöll slöjan för sitt ansikte, sade
en mansröst på bruten hindostanska:
»Jag är den, som sände mandelblommans
vän de röda blommorna.»
Kah Teli skiljde händerna något åt
och såg genom fingrarna på främlingen.
Han var icke från Pendjab, icke häller
från kusterna utmed Koromandel, så hvit
i skinnet hade hon aldrig sett någon
sådan vara. Som en blixt flög igenom
hennes själ allt hvad hon hört om sahi-
Ord och Bild, ij:e arg.
berna, som komma från det fjärran landet
i väster och härska i Indiens forna
kungaborgar. »Han måste vara en sahib, en
som man borde hata» — Kah Teli såg
på honom ännu en gång — »men som
man kunde älska», tänkte hon för sig
själf. Hon tog nu bägge händerna från
ansiktet och såg honom rätt in i ögonen:
»Är du en förbannad sahib?» frågade
hon. Ett muntert skratt blef åter det
enda svaret, men främlingen släppte lös
de hvitblommande grenarna, som han
hittills hållit fängslade med handen, så
att de möttes ofvan Kah Telis hufvud
och dolde honom för hennes blickar.
Hon väntade ett par ögonblick, så
blef nyfikenheten henne för stark, hon
stack ut den lilla bruna handen och sökte
slå blommorna ät sidan — hon blef icke
ensam i sina bemödanden.
Så mötte Kah Teli för första gången
Elmer Sahib.
Alltsedan den kvällen lefde Kah Teli
ett underligt dubbel-lif. Om dagarna, då
solen sken lodrätt ned från himlen,
förrättade hon tempeltjänsten inför
gudinnans bild i den svala pagoden eller
pladdrade med sina medsystrar i
lundarna, men då skymningen kom, hoppade
hon ut genom sitt fönster med sandalerna
i handen och ilade snabb och skygg som
en antilop genom de löfrika gångarna,
tills hon var i säkerhet i den månljusa
griftstaden invid Mo-Tais bild. På sin
äfventyrliga vandring spratt hon till vid
hvarje prassel bland grenarna, ljudet af
hennes egna fjät på sandgången kom
henne att förskräckt stanna och lyss i
mörkret, och en yrvaken fågel, som väckt
ur sin lugna sömn i buskverket flaxade
och slog med vingarna, kom hennes
hjärta att stanna af fruktan.
Hon visste hvad upptäckten skulle
kosta henne, Sarawatis prästinna, om hon
befunnes älska en förbannad kristen.
Kanske var det just medvetandet om att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
