Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kah Teli. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade aldrig sett någon af de hvites
kvinnor, ty tempelreglerna voro stränga, det
hände endast sällan, att de fingo gå ned
till basaren, och få främlingar ägde
tillträde till templet.
En röst nedifrån hviskade: »Hur vet
Lakusti att Elmer Sahib —?» — åter det
magiska namnet — resten hörde hon ej.
Kah Teli grep med bägge händerna
i de tunga silfverringarna hon bar öfver
vristen och drog fotterna tätare under
sig som för att stödja sig. Hvad hade
Elmer Sahibs namn att göra med den
blekhyade unga kvinna, som så högrest
och drottninglik kom henne emot under
de mörkglänsande träden? Sorgens dev
med de svarta vingarna sväfvade nu ned
så tätt öfver hennes hufvud, att hon
hörde dess vingslag och det blef mörkt
för hennes ögon under de skuggande
vingarna. Men blott för en snabb sekund,
så tog nyfikenheten öfverhand, och hon
skärskådade den främmande. Hon var
hög och blek, hennes händer slöto sig
omkring solskärmen och barnahanden
som hvita liljor. Kah Teli såg ned på
sina egna, som lågo kaffebruna mot det
gula sidenet — hennes ögon fylldes af
tårar. Den främmande bar en dräkt af
underligt snitt, och i stället för slöja hade
hon på hufvudet något bredt och hvitt,
som skyddade för solen likt ett palmblad.
I det hon gick förbi tempeltrappan, såg
hon upp med ett par klara ögon, blida och
ljusa som aftonhimlen öfver Waingunga,
och hennes hår lyste som ett moget
majskorn. Kah Teli kände sig så liten och
brun och ödmjuk inför denna höga, milda
varelse, och en oemotståndlig ingifvelse
kom henne att draga in sina bruna fötter
under sig. Så, endast så måste Elmer
Sahibs kvinnor se ut. Lika höga, lika
ljusa, lika sköna som han. Och hon?
Hon tog fram en liten blankpolerad
metallskifva ur gördeln och såg sig däri.
För första gången gladdes hon ej längre
åt sina mörka gasellögon, sina mjuka
ögonfransar, sina röda läppar. Hon lade spegeln
åt sidan med trötta händer och steg
hastigt upp för att begifva sig in till sin cell.
I den stora förgården till templet mötte
hon den gamle Bani, som med haltande
skutt och skadeglad uppsyn stultade mot
henne, så fort hennes gula klädnad
skymtade i porten. Kah Teli böjde hufvudet
och lade armarna i kors öfver bröstet vid
hans hälsning; den bådade icke godt.
»Min dotter», sade den gamle, »gudarna
hafva synnerligen vredgats mot dig,
förmätna, som brutit mot deras helga råd.
Saraswatis öfverste tjänare och präst låter
hälsa dig genom mig, att du skall svara
inför honom och hans bröder i dag i
templet, efter den sista tempeltjänstens
slut.»
Kah Teli vardt blek under den mörka
kinden; hon böjde blott sitt hufvud ännu
djupare mot bröstet och sade: »Som du
befaller, min fader.»
Sorgens dev svepte henne in under
dunklet af sina vingar och dref sitt skarpa
svärd in i djupet af Kah Telis hjärta.
Den samma kvällen, då månen gått upp
öfver Waingunga och tystnaden bredde
sig som en läkande balsam öfver dagens
tusen oljud, låg Kah Teli på knä nere
vid floden och strök med handen flodens
ljumma, lena vatten öfver sin heta panna.
Det sades, att flodens vatten botade för
allt ondt till kropp och själ och renade från
synd, äfven parias fingo här njuta samma
förmåner som de höga kasterna, skulle då
icke också hon, den föraktade, den
öfver-gifna, den ur hvarje kast utstötta få hela
sitt sinnes sår vid den heliga floden?
Bufflarna vältrade vid stranden i tunga,
mörka massor och släckte sin törst i det
gyttjiga vattnet. En elefantdrifvare
vattnade sin väldiga dragare nära därintill,
och på en sandbank lågo orörliga, mörka
kroppar, krokodiler, som i kvällens
timmar gåfvo sig ut på rof. Hon såg dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
