Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kah Teli. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åter månen som en gyllne skära, liksom
den första, den oförgätliga kvällen, då
hon gick att möta den okände under
mohwa-busken. Nu hade spådomen gått
i fullbordan, gudinnans utslag var
be-kräftadt. Utstött ur sin kast, skild från
sina medsystrar hade hon blifvit, men
hvar fanns den hälft af hennes bön, som
gått i uppfyllelse? Förgäfves spanade hon
efter gåtans lösning, men intet tycktes
henne öfrigt att hoppas. En svag
vindfläkt susade fram genom snåren,
förande med sig doften af de tusen blommor,
som i nattens mörker utsände sin
be-döfvande sötma likt en rök i lunderna.
Den andades lätt öfver Kah Telis hjässa
och smekte hennes bara fötter, och som
en hälsning från sällare stunder sände den
henne en svag men tyxdlig doft från en
mohwa-buske. Som morgonvinden, då
den bortblåser dimmorna öfver
Wain-gunga, så skingrade den lätta
nattvinden mörkret i Kah Telis själ. Det
var som hviskades henne ett budskap
från den stilla griftstaden utanför
stadsporten, där Elmer Sahib väntade sin
käraste under de hvita hängena. Ännu
en gång ville hon se honom, innan hon
vandrade ut i de mörka landen.
Och åter gick hon den kända, den
älskade stigen, som ledde genom lunderna
bort mot staden till. Då hon med
smygande steg kommit tätt intill gudabilden,
stack det till i hennes bröst, ty ingen
lefvande varelse syntes till. Hennes hjärta
var redan beredt att få skåda honom,
och ville icke låta sig besvikas. Hon
gick tyst ännu ett par steg men vågade
sig icke ut på den månljusa vägen. Då
varsnade hon en hvit gestalt, sittande
orörlig i skuggan på trappan af ett
graf-monument med ryggen lutad mot stenen
och ansiktet lutadt mot handen. Sä mjukt
som blott en danserska kan träda på
bara fötter, gick hon fram till honom
och lade sin hand på hans panna. Han
spratt till och ville fånga henne i sina
armar, men hon drog sig skyggt
tillbaka och satte sig på trappan ett par
steg längre ned, och med armbågarna
stödda mot stenen och satin djupt
neddragen i pannan lyfte hon upp sitt täcka,
bleka anlete med de sorgsna
sammetsögonen och såg på honom med hunger
i blicken. Månen stod ännu lågt på fästet,
och grafmonumentets skugga dolde Kah
Telis förändrade utseende för Elmer
Sa-hibs ögon, och han, som intet anade,
böjde sig leende öfver henne och sade
med förebråelse i rösten: »Är
mandelblommans vän trött att gå nattliga stigar,
eftersom hon låtit mig vänta här,
alltsedan månen gick upp?»
Kah Teli svarade intet. Hon ville
tagit i sin grofva klädnad och visat honom
den, hon ville höjt sin runda tiggarskål
inför hans ögon, hon ville sagt honom
allt och kastat sig till hans fötter och
bedt honom att han måtte förbarma sig
öfver henne, men hon var ett Österns
barn och gjorde intet af allt detta. Hon
vände sitt ansikte från hans blick och
såg upp mot den dunkelblå himmelen,
där stjärnorna strålade orörliga likt tända
ljus, och sade: »Tillåter min herre, att *
jag förtäljer en saga, som jag hört i min
barndom.» Hennes beklämning grep äfven
honom, så att han ej förmådde svara utan
tog blott hennes ena hand emellan bägge
sina, och så började Kah Teli sin berättelse:
»Det begaf sig en gång i svunna tider,
att där blomstrade en trädgård så rik
och fager, att man på hela jorden måtte
söka dess like. Och den, som ägde
lustgården, var en mäktig herre, ja säkerligen
en konungason, ty likasom diamanten
fördunklar alla ädelstenar med sitt sken,
så syntes alla män ringa och dunkla vid
hans sida. I hans lustgårdar böjde alla
Kaschmirs blommor sina kalkar för
fläkten, och ibland dem stod där en hög,
blek lilja — jag vet icke rätt, men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
