Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Frederi Mistral. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människa, och om svaret utföll jakande,
sade han: \I)å är det en hederlig karl, och
jag är hans vän’.»
»Han dog som en patriark. Sedan
han fått de sista sakramenten, stodo vi
alla i huset gråtande omkring hans säng.
’Mina barn’, sade han då, ’jag går bort och
jag tackar Gud för allt, för mitt långa lif och
för mitt arbete, som har varit välsignadt.’
Därefter kallade han på mig och sade:
’Frederi, hvad är det för väder?’ — ’Det
regnar, far’, svarade jag. — ’Godt’, sade
han, om det regnar, är det bra väder för
sådden.’ Och därmed gaf han sin ande
åt Gud.»
»Sådan var den starke, naturlige och
blide man, vid hvars fötter jag tillbragte
min barndom och min lefnads vår. Och
nu, käre läsare, kan du förstå vemodet i
denna vers i Mireille:
Coume au mas, coume au tems de moun paire, ai!
ai! ai!»
(Som på min faders gård, som på hans tid, ack,
ack; Mireille 1 st., 26.)
Äfven af sin mor, den älskliga fru
Delaide, bevarar skalden ett lika kärt och
heligt minne. När han blifvit satt i skola
i Avignon, där till en början allt var
honom så främmande, allramest det franska
språket, som han aldrig hade hört förr än
där, hur saknade han icke då de vackra
provengalska sånger, som modern ständigt
sjöng för honom, vid det hon spann, och
som hade invaggat hans barndom i
drömmar och en rörande poesi! Hon kunde
dem alla, och till och med namnet Mireio
var det hon som lärde honom.
Skolgången i Avignon hade, som nyss
sades, en bitter rot, men den frambragte
också i sinom tid en ljuf frukt: Mistral
gjorde nämligen därunder bekantskap med
forntidens litteraturer, och antikens stora
skalder Homerus och Vergilius tilltalade
honom med oändlig tjusning, då han hos
dem återfann så mycket af den egna
bygdens natur, seder och folklif, framställdt
med denna harmoniska enkelhet och
fulländning, som en gång för alla fått
heders-benämningen klassisk. En annan gynnsam
omständighet var det ock, att han under
denna tid bland sina lärare hade Josef
Roumanille, som, bördig från samma trakt,
redan hade börjat med framgång skrifva
sina första saker på provemjalska och som,
ehuru tolf år äldre, omfattade Mistral med
den största välvilja samt hos honom väckte
till fullt medvetande den tanke, hvars
realiserande allt sedan blef målet för deras
gemensamma sträfvan, nämligen att åter höja
deras älskade provengalska språk till
litteraturspråk och åt detsamma som sådant
vinna full jämbördighet med de öfriga
kulturspråken.
Efter slutade elementarstudier fortsatte
den unge studenten på faderns önskan vid
universitetet; men när han år 1851
återkom hem från Aix med sitt
juris-licentiat-betyg på fickan och fadern gaf honom
valet fritt att själf bestämma om sin
framtid, då, säger Mistral, »slängde jag undan
min advokat-dräkt och hängaf mig åt
fröjden att betrakta det, som jag älskade så
högt: mitt Provence’s härlighet».
Som man ser, var Mireille’s sångare
ingalunda den, låt vara idealiserade »bonde»,
som Lamartine’s ystra fantasi ville göra
honom till. Men visserligen var han då och
har han allt sedan förblifvit en varm vän
af landtlifvet och naturen, hvilkas enkla
behag så bjärt afsticka mot den förkonstling,
som ofta råder i stadssamhällen. Och
liksom hos oss denna kärlek gaf upphof åt
Oxenstiernas Sk’ördar?ie, så framkallade den
hos Mistral hans första försök till en större
dikt i fyra sånger Les Moissons, som skrefs
redan på mellantiden mellan skolan och
universitetet; men skalden har dock icke
ansett lämpligt att utgifva dessa sin
ungdoms »Georgica», som han själf kallar dem,
utan hans första uppträdande inför
allmänheten skedde i den af Roumanille
föranstaltade och år 1852 utgifna samlingen Li
Prouvencalo, som innehöll dikter af flera
bland de unga skalderna och däribland
äfven af Mistral. Dessa unga män, alla lifvade
af samma känslor för sin sköna hembygd,
dess minnen och dess språk, samlades
stundom till vitter idrott, o,ch en af dessa
sammankomster, som hölls i Font-Segugne den
21 maj 1854, vardt särskildt märkvärdig
därigenom, att de sju deltagarna då
bildade en förening, Lou Felibrige, för
realiserandet af det mål, som låg dem alla så
varmt om hjärtat, och att på samma gång
beslöts utgifvandet af en årlig publikation,
LJ Armana Prouvengau, som skulle till vidare
kretsar sprida kännedomen om förbun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
