Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Frederi Mistral. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två älskande, som icke få hvarandra,
hvad är allmännare än detta? hvilket
ämne har väl oftare förekommit i sång
och saga? Så mycket beundransvärdare
blir därför ock den skald, som förmått att
behandla det så lyckligt, att Mireille en
gång för alla har en rangplats i
litteraturen sig gifven som en af de yppersta
framställningar däraf. Två orsaker torde
härvid hafva varit de i främsta rummet
verkande. Å ena sidan äro de båda
huf-vudpersonerna tecknade med hela denna
oskuldsfulla kyskhet, som alltid behåller sitt
pris äfven i länder och tidehvarf, för hvilka
den står som ett förloradt godt och som
därför också kunnat i femton sekler rädda
Dafnis och Kloe undan glömskan. A andra
sidan röra sig personerna i en omgifning,
som ej kan skildras sannare och trognare.
Det är det sköna Provence med dess höga
himmel och strålande sol, med hela dess
natur, dess minnen, seder och folklif, och
allt detta såsom personligen kändt och
erfaret: lon mas di falabrego* är Mistrals
eget fädernehem, den myndige Ramon är
hans fader, som sköter gård och folk på
gammaldags patriarkaliskt vis, och alla de
i dikten med sådan sakkännedom skildrade
sysslorna med plockningen af mullbärsblad,
silkesmaskarnas ans, olivskörden, m. m.,
dem alla har skalden ända från sin spädaste
barndom årligen varit med om, såsom det
ju också framgår af det här ofvan citerade
stycket ur hans själfbiografi. Men alla
dessa små taflor, den ena täckare än den
andra, som sålunda föras fram för läsaren,
de stå där icke såsom sådana blott för sin
egen skull, utan hafva alltid en person till
bärare, hvilken själf sett, själf upplefvat och
deltagit i det som framställes. Så beskrifver
strax i början gamle mäster Ambros
falabrego-gården, dit han och Vincent ämna sig, med
alla dess härligheter; Vincent själf skildrar
för Mireille kapplöpningen i Nimes,
blod-igelfångsten, m. m.; de tre friarna ge
upplysningar om sina förhållanden o. s. v.,
och allt detta får på sådant vis ett lif och
en åskådlighet, som gör hvart särskildt
parti till ett litet mästerstycke. Med
berättigad själfkänsla kallar sig därför skalden
i första strofen en umble escolan dou grand
* Falabrego är det proven^alska namnet på
Linnés Celtis australis, fr. micocoulier, ett träd med
körsbärsliknande frukter.
Oumero, en anspråkslös lärjunge af den
store Homerus.
Man har jämfört Mireille med andra
dikter af samma slag, t. ex. med Göthes
Hermann och Dorothea,
Longfellow’sÆwz-geline, m. fl. För min del synes mig
Runebergs Elgskyttarne vara det skaldestycke,
som i stort sedt erbjuder en märklig
öfver-ensstämmelse med Mireille. I Han?ia
koncentreras allt omkring det älskande paret;
i Elgskyttarne har man äfven den raske
Mathias från Kuru och den blomstrande
Hedda, men deras kärlekssaga är ganska
enkel, hvarjämte andra personer, såsom den
brunskäggyfvige Ontrus, den välförståndige
Petrus, den aktade tiggaren Aron af
skalden synbarligen utmejslats med stor kärlek.
Men här kommer något mera till: det är
Finland, dess natur, dess land och folk,
hvilka här skildras på ett sätt, som söker
sin like och kan finna den endast i Mistrals
skildring af Provence. Och likheten mellan
dessa vid första påseendet så vidt skilda
skaldestycken är vid närmare betraktande
lätt förklarlig: Runeberg var liksom Mistral
en »lärjunge af den store Homerus».
Sju år hade Mistral arbetat på Mireille;
lika lång tid tog det honom därefter att
blifva färdig med sin Calendau, pouémo
nou-veu. Liksom Mireille har denna dikt tolf
sånger, den har samma slags strofer och
samma rimflätning. Men handlingen är helt
olikartad och nästan sagolik. En prinsessa,
den unga arftagerskan till Les Baux, flyr pa
själfva bröllopsdagen i bonddräkt från sin
make, då hon upptäckt honom vara en
bandit af värsta slag i stället för en ädel riddare.
Hon lefver sedan bland bergen i närheten
af staden Cassis, och skön och hvitklädd
som hon är, hålles hon af befolkningen för
féen Estrelle. Calendal, en fiskaryngling
från Cassis, får se henne och upptändes af
kärlek. Hon visar sig kallsinnig, och för
att beveka henne utför ynglingen det ena
herkuliska arbetet efter det andra. Med en
väldig not drager han upp 1,200 tonfiskar
och lägger den vunna förmögenheten för
den skönas fötter. Förgäfves. Hela staden
Cassis bjuder han till fest för de försmådda
penningarna, han fäller lärkträdsparken pa
Ventour-berget och plundrar bisamhällena
på Cire-klippan för att erbjuda Estrelle en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
