Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Frederi Mistral. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honungskaka. Allt förgäfves, ty Estrelle
skattar rikedom och oförnuftiga bragder
föga. På en pilgrimsfärd till Santo Baumo
lyckas Calendal emellertid slita en allvarlig
tvist mellan det vandrande gesällskapets
medlemmar, och Estrelle mottager honom nu
med vänlighet. Men hon ställer upp för
honom högre mål — det godas kamp mot
det onda. Och Calendal går och besegrar
landets plågoris, illgärningsmannen
Marco-man, som han för fången till Aix. Då
förklarar Estrelle honom sin genkärlek. Men
ett hinder står i vägen för deras lycka: Estrelle
är den s. k. grefve Sévérins laggifta hustru.
Calendal beger sig ut att söka
mannen-ban-diten och träffar snart på honom och hela
hans följe af dåliga män och kvinnor. Han
yppar sitt förhållande till prinsessan, och
den svartsjuke mannen söker hämnas genom
att vid en sardanapalisk fest locka honom
till otrohet. Han misslyckas, och Calendal
utmanar honom på lif och död. Då såras
Calendal förrädiskt af en bandit och
fängslas. Han befrias dock af en annan af
bandets medlemmar och störtar efter den af
svartsjuka rasande mannen, som förföljer
prinsessan på Mont-gibel, hvars pinjeskog
han antändt. Ett brinnande träd krossar
slutligen uslingen, som sålunda finner en
ömklig död. Invånarne i Cassis skynda till
och släcka elden; och fiskarynglingen
vinner »prinsessan och riket». Detta är
uppränningen. Men huru ens tillnärmelsevis
kunna gifva en föreställning om det rika
inslaget, hvilket gör Calendal till något i
sitt slag nästan enastående: det är en hel
värld äf det provengalska kustlandets och
bergstraktens historiska minnen, sägner,
legender, plägseder, lekar och fester som här
i brokig prakt föras fram för läsaren —
städse i innerligaste samband med
handlingens gång. Och ändock har Calendal
icke på långt när slagit så an som Mireille.
Författaren erkänner det själf (i företalet till
Lis Isclo dor) och säger därom: »Trots
hela pressens välvilja var publiken i
allmänhet mindre tilltalad af Calendal än af
Mireille; icke som om den förra innehölle
mindre poesi: men det är så att i Mireille
råder naturen, och i den senare enligt min
åsikt fantasien. Jag tror dock, att, om en
dag detta lands mandomskraft ej längre
försvagas genom en falsk uppfostran, skall
man bestämdt finna nöje i att läsa
Calendal.»
Skalden har otvifvelaktigt rätt däri, att
fantasien har mycket mer att säga i
Calendal än i Mireille, och han torde äfven hafva
rätt, då han anser, att Calendal just på grund
häraf slagit mindre an. Till den grad
råder nämligen fantasien i denna dikt, att
den på sätt och vis kommer att sväfva i
det blå. Vid beskrifningarna har man fast
mark under fotterna, ingenting kan vara
trovärdigare; annat är förhållandet med
händelserna. Å ena sidan berättelsen, den
rena dikten med detaljer af så sagolik
natur som den då Calendal med skickliga
svängningar af sin vinrankkäpp fullkomligt
skyddar sig mot stenregnet,* å andra sidan
påtagliga tidsbestämningar,** som flytta
händelserna till verklighetens område, gifva dem
ett slags anspråk af att vara historiska
tilldragelser och dessutom förlägga dem till
en tid alltför nära vår egen. Det vill nästan
synas som skulle denna blandning af dikt
och verklighet ha gett Calendal en
anstrykning af — skall jag våga säga det —
orimlighet, hvilken måhända varit skadlig för
dess framgång.
Men bortser man härifrån och låter dikt
vara dikt med sagans obestämda »det var
en gång», då måste erkännas att Calendal
värdigt försvarar sin plats vid sidan af
Mireille och kanske till och med i visst
af-seende, de etiska momenten, öfverträffar
denna.***
* *
År 1875 utgifver Mistral en samling
lyrik Lis Isclo d’ory »Guldöarna», hvilken,
utom rena tillfällighetsdikter, rymmer
skämtsamma dikter, konstnärliga romanser och
framför allt fosterländska sånger —
fosterlandet dock oftast fattadt endast som
Provence —, än blida, än klagande, än
varnande och bestraffande med hela den
väldiga kraften hos gamla testamentets
profeter, en brokig blomsterrabatt med ståt-
Cal. sang 8. Jfr Die drei Bruder i Grimms
Kinder- und Hausmärchen.
** 6:e sången nämner skulptören Puget (1623
— 95): 8:e sången not. 3 uppgifver Vertu d’Avignon
ha lefvat ännu 1848; 9:e sången säger
Marco-man ha afrättats före den i:a revolutionen.
Calendal har lagts till grund för en opera
med musik af Maréchal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
