- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
624

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Frederi Mistral. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

godt genast sägas att detta försök lika
gärna kunde ha varit ogjordt. Ty om också
enskilda detaljer äro af stor lyrisk skönhet,
är dock stycket i sin helhet förfeladt och
förtjänar näppeligen namnet tragedi. Någon
dramatisk intrig föreligger ej, det hela är
blott ett uppradande af episoder, och det
odramatiska i behandlingssättet sträcker sig
äfven till karaktärsframställningen.
Hufvud-personen är Johanna I, drottning af Neapel
och grefvinna af Provence, som äfven för
oss svenskar har ett om än obetydligt
intresse, emedan hon skymtar fram ett par
ögonblick i vår heliga Birgittas historia.
Händelsen är det mord, som föröfvades på
hennes make. Var Johanna oskyldig
härtill eller ej? Meningarna ha varit delade.
Men Mistral förkunnar hennes oskuld, och
i tragediens sista akt låter han folket
utbrista i jubel- och lefverop för sin réino
Jano, som ju också i Provence lämnat det
bästa minne af sin person och sin
re’ge-ringstid.

* *

*



Efter slättlandet vid Maillane,
medel-hafskusten och småalperna, hvad återstod
mer för Mistral att besjunga om icke
Rhö-nen, den väldiga floden med sina otaliga
pittoreska städer, slott, borgar, ruiner och
vinberg, den stora pulsådern i skaldens
älskade Provence? Så utkom år 1897 Lou
Pouemo döu Rose, ett stort anlagdt epos i
tolf sånger, liksom Mireille och Calendau,
men på orimmad vers, en hittills af skalden
oförsökt nyhet. Och trots de oerhörda
svårigheterna af ett dylikt versmått i de
romanska språken med deras fria och i
allmänhet svaga rytm, har Mistral lyckats
genom sin grundliga kännedom om språkets
alla resurser och sitt fina öra för dess
melodi. Blott en mästare som han kan
äfven-tyra ett slikt försök.

Rhönen är således ämnet för Mistrals
senaste dikt, och beskrifningen gäller tiden
strax innan floden började trafikeras med
ångbåtar eller dess stränder med järnvägar.
Då skedde all frakt och åtminstone delvis
äfven passagerarefart med stora fartyg, som
släpade efter sig ett antal pråmar; det gick
af sig själft utför floden, då det endast
gällde att passa på grunden och
sandref-larna, men återfärden, då man hade
strömmen emot, var svårare och kunde verk-

ställas blott därigenom att man för hvart
fartyg hade anspann af flera parhästar, som,
gående på land än på flodens ena, än på
dess andra sida och med linor fästa i
båtarna, halade dem uppför. En sådan färd
var ett helt äfventyr och kunde under
vidriga förhållanden räcka flera veckor.
Skalden är emellertid nådig och låter oss följa
med skepparen Apian och hans flottilj på
nedresa från Lyon till den stora marknaden
i Beaucaire, och man kan taga för gifvet,
att han själf någon gång gjort den i sin
barndom, ty ångbåtar kommo visst sent i
bruk på Rhönen, och ännu år 1864 voro
de i jämförelse med våra svenska rent
antediluvianska. Därjämte är allt, från det
största till det minsta, skildradt med en
åskådlighet och utförlighet i detaljen, såväl
hvad angår fartyget, dess besättning och
manövrering som de ställen man ser från
bord eller där flottiljen lägger till, att
endast ett ögonvittne kan tänkas beskrifva det
så noggrant.

Men ett poem är ju icke en versifierad
resehandbok, och jämte de ofta ståtliga
landskapsbilderna med de minnen som fästa
sig vid många af dem, har därför
Rhöne-poemet också sitt lilla människopar, hvars
öde väcker vårt deltagande, på samma gång
det skänker omväxling och intresse åt det
hela. Han är ingen mindre än prinsen af
Oranien, som inskeppat sig hos Apian och —
ehuru ej »incognito» fastän ensam — lefver
på förtrolig fot med sjöfolket ombord.
Orsaken till hans resa är obekant och
föremål för många gissningar. Hon är
An-glore — den lilla solbrända ödlan — den för
sin skönhet bland sjömännen berömda
dottern till lotsen i St. Esprit. Af sin mor
har hon hört sagan om le Drac, strömmens
dämon, och en gång vid ett bad en
sommarnatt under fullmåne trott sig se
honom som en skön yngling smyckad med
blomvass — rhöneblomman. Då hon nu
går ombord och träffar den unge
prinsen och denne bär en dylik rhoneblomma,
gör hennes fjortonåriga fantasi honom till
flodguden själf. Hon hälsar honom som
sådan och lefver sig så in i detta svärmeri,
att fantasibilder och verklighet smälta
tillsammans. Äfven prinsen, som finner behag
i den unga flickan och vet att tjusa henne,
påverkas af denna inbillningslek. Han
tycker sig stundom själf vara le Drac, ja,
den fantastiske ungersvennen förledes äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free