Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare Runebergs-litteratur. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vi efterkommande måste söka bilden
af skalden, sådan han gick och stod. Och
det finnes ännu mycket att ösa ur denna
rika källa.
Emellertid är det icke många människor
i våra dagar som hafva tid eller lust att
plöja igenom fem stora oktavband för att
få veta, hvem Runeberg var. Strömborgs
skildring är dessutom icke fullständig: den
är icke framförd längre än till året 1854;
icke heller i inre mening är den fullständig,
då den ju icke afser att gifva en
karaktä-ristik af skaldens arbeten. Det saknas dock
icke hvarken större eller mindre biografier,
som fylla denna lucka. Bland dessa kan
det i detta sammanhang äfven vara skäl
att erinra om professor C. R. Nybloms,
som inleder1 de samlade skrifterna — fast
den säkert är bland de mest lästa på denna
sida Bottenhafvet —; trots årens lopp
bevarar den ännu sin charm, och i mångt
och mycket är den verkligt klassisk;
dessutom speglar den just höjdpunkten af
Runebergs inflytande i Sverige. Af nyare
kortare saker kan t. ex. nämnas Otto
Syl-wans skiss i Verdandi-serien, hvilken klart
och öfversiktligt gifver de viktigaste fakta
i skaldens lif.
Professor Sylwan har också framkommit
med en annan skildring af Runeberg,
hvilken på ett lyckligt sätt utfyller luckorna i
hans ofvannämnda framställning, i det den
mera är anlagd på att gifva en
karaktäris-tik af skalden. Den finnes i hans arbete
Svensk litteratur vid adertonhundratalets
midt (1830—1860), Göteborg 1903. Det
torde icke ligga alldeles utanför
föreliggande ämne att i detta sammanhang äfven
yttra några ord om denna senare skrift.
Ty här finner man en framställning af hela
den samtid, i hvars krets Runeberg bör
ses för att komma till sin fulla rätt och helt
kunna förstås. Sylwans förtjänstfulla arbete
är visserligen snarast en samling essays,
uppställd efter ungefär samma princip —
den kåserande —- som Sturzen-Beckers
skildring af tiden, än en öfversikt gifvande de
stora linjerna. Men äfven under denna
form, som författaren själf antydt genom
det obestämda i sin titel — man har således
icke rätt att begära mer — ger den långt
mera än man kunde vänta: utan att läsaren
synnerligen märker det, belyser han flera
af hufvudpunkterna i tidens historia. (Ett
utmärkt kapitel är t. ex. reaktionen mot fos-
forismen, fast väl knappast rörelsens början
eller slut är fullt fixeradt.) Arbetet är för
öfrigt ledigt och behagligt skrifvet och
ka-raktäristiken i allmänhet förståndig, utan
att dock gå synnerligen djupt. Almqvist
ser författaren emellertid allt för mycket
utifrån, hvarför hans egendomligheter föga
komma fram.
Ett annat arbete om Runeberg har till
författare Eliel Vest (Johan Ludvig
Runeberg, en biografisk teckning. Stockholm
1902). De rent biografiska elementen i
detta arbete äro icke oäfna, om också
författarens uppfattning af skalden är allt för
öfversvallande: Runeberg är för honom icke
en människa utan en gud, som icke kan
fela; i alla kontroverser har Runeberg rätt.
Om Runebergs skrifter och inre lif finnes
icke mycket, och det lilla som finnes är
skäligen okritiskt. Månne det icke snart
borde vara slut på denna art
skalde-biogra-fier, i hvilka det talas om allt
(kaffepannornas antal i skaldens kök, hans förråd af
skjortor etc. etc.) blott icke om hans
arbeten. Hvad säges om en biografi af Julius
Cæsar, i hvilken intet funnes om Galliska
kriget? Som bidrag, gudbevars, är nog allt
af värde, men detta allt bör också tendera
mot ett bestämdt mål: att sätta skaldens
arbeten i den rätta belysningen; allt annat
är, som engelsmännen träffande säga, to
gossip about och intet annat.
Ett mycket solidt arbete är C. G.
Est-landers Runebergs skaldskap
(Helsingfors 1902), som hufvudsakligen dröjer vid
en minutiös estetisk analys af arbetena.
Estlanders arbete är skrifvet såsom
inledning till normalupplagan af Runeberg
[Johan Ludvig Runebergs Samlade
Arbeten I—VIII. Helsingfors 1899—1902),
hvars företräden framför föregående
upplagor emellertid ej äro allt för i ögonen
fallande. Månne det icke hade varit bättre
att taga steget fullt ut och utgifva en
verkligt kritisk upplaga af Runebergs skrifter?
Man kunde då här äfven intagit Blåa
Boken, för hvilken professor Söderhjelm
visserligen gifvit en utförlig redogörelse, men
som utan tvifvel borde helt framläggas.
Emellertid bör det med tacksamhet
erkännas, att normalupplagan gifver åtskilligt,
som ej finnes samladt i någon af de
föregående editionerna.
Egentligen är det ännu för tidigt att
yttra sig om professor Werner Söderkjelms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
