- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
634

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

August Strindberg: Götiska rummen. Stockholm,
Hugo Gebers förlag.

— Ensam. Stockholm, Albert Bonniers förlag.

— Sagor. Stockholm, Hugo Gebers förlag.

Den milstolpe, som Röda rummet en
gång satte i vår litteratur, står kvar och
kommer att stå. Här vek vägen af, här
togo de nya männen vid, och i spetsen för
dem gick med geniets själffallna rätt en
trettioårig stormare, som gaf lösenordet och
i sig förenade den tändande och samlande
kraften. Denne trettioårige man är nu
femtiofem år — och står ensam. Han
som började med att såra andra har slutat
med att såra sig själf. Hans värsta hugg
slinta tillbaka mot hans eget bröst. Det
hat, som en gång sköt fram i luften som
en eldstunga, pyr nu som en ständig,
krypande jordeld, omöjlig, tycks det, att släcka,
och i denna hetta kolnar allt och faller
sönder. Aldrig har det gamla talet om
geniets själfförbränning varit mera på sin
plats än här. Fallet August Strindberg
gränsar numera till patologien.

Jag tror icke att konst i egentlig
mening längre ligger för Strindberg. I hvarje
fall har den knappast någon vidare
betydelse för honom. Förmågan af
objektive-ring, af komposition, af genomförd och
fristående människoskildring — allt saker,
i hvilka han ju en gång var mästaren
framför andra — har han förlorat eller
negligerat på det sista i den grad, att det
kan bli till en verklig plåga att komma
igenom ett arbete af honom. Man känner
sig retad, nedstämd och ofta rent af
obenägen att taga honom på allvar. Hans
fantasi är icke mera gestaltskapande, den
är en kokande hvirfvel, som suger till sig
allt och ger det ifrån sig söndersplittradt,
nersöladt, som lump och vrakstumpar.
Hans jag har fyllt universum, så att det
inte finns plats för något annat. Det enda
som intresserar honom är bekännelseskriften.
Och bekännelseskrifter ha de också varit
mer eller mindre alla hans sista arbeten

— bekännelseskrifter och anklagelseskrifter.
Det är sant att Röda rummet var bägge

delarna, liksom all konst rymmer något af
dem, men här var det omsatt i kött och
blod och buret af ett drama, en handling.
I Götiska rummen finns intetdera. Boken
är först och sist omöjlig som konstverk.
Den saknar hvarje tillstymmelse till
komposition, och i hela denna godtyckliga
räcka af tablåer, kulturella och estetiska
afhandlingar, aforismer, spekulationer i ditt
och datt bullrar en enda röst i allas,
författarens egen, och bokens figurer, som
kannstöpa, gorma, stickas och försonas (hur
länge?), göra allt efter samma schablon, i
samma tonart. Sufflören hörs ständigt öfver
och igenom dem.

Att här komma med något referat är
ogörligt. Det finns allt mellan himmel och
jord, säkert mer än filosofien drömt om,
och när man hunnit till sista sidan har
man gjort en blixtturné förbi statistik,
pro-tektionism och frihandel, åttiotalet med Zola
och nittiotalet med Péladan, norska frågan,
kvinnoemancipationen, Dreyfussaken,
Sve-denborg, separatorn, neurastenien, Skansen
och oändligt mycket annat. Man är het i
tinningarna som efter ett ångbad. Det
surrar i öronen af paradoxer, fastspikade
med ett klubbslag, af förbannelser och
skällsord. De sistas betydelse i Strindbergs
nyare produktion är påvisad från annat håll,
och i Götiska rummen har han öfverträffat
sig själf. Det är heller inte svårt att gissa,
öfver hvilka den värsta skuren går lös.
Kvinnan och äktenskapet är ju numera det
röda skynket för författaren. Alla paren i
boken ha också samvetsgrant lyckats
arrangera helveten åt sig: redaktör Gustaf
Borg och hans fru Brita, doktor Henrik
Borg och hans Dagmar, redaktörens son
Holger och hans Martha. Ja, förhållandet
mellan Esther och grefve Max, hvilket väl
ändå skall tjänstgöra som glimtar af ljus,
är så fullt af slitningar, att man icke tror
på större hållbarhet för detta än för de
andra. Alltsammans mynnar ut i könshatet,
Strindbergs stora slagord. Orden flyga
som projektiler — här är Strindberg allt
fortfarande oupphunnen — det är strid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free