Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öppen eller förstucken med dolken i ärmen,
men alltid strid. Kyssarna bli bett, och
klorna sticka fram ur smekningarna. Och
ändå kunna de icke släppa hvarandra, man
och kvinna; sökande och repellerande äro
de dömda till en tortyr, som räcker
lifvet ut.
Finns det nu ingenting i boken, som
kan hålla oss i någon mån skadeslösa för
dess brister och galenskaper? Mycket är
det inte, och dock finns det. Strindberg
är ännu så mycket Strindberg, att han gör
hvad ingen annan gör. Det är scener —
i kapitlet om Esther, i Gustaf Borgs besök
hos sin son och i hospitalsbesöket — som
ha en natt- och uhyggestämning öfver
sig, en förtviflan och ett doft raseri, så att
man kastar all kritik, därför att den
ingenting tjänar till och därför att hvad som
ges i viss mån undandrar sig de vanliga
reglerna för konst eller icke konst. Man
dissekerar icke ett skri, tänker inte på om
det är fult eller vackert, utan på personen
som utstött det. Och sådana skrin i ord
som här och hvar i Götiska rummen stå
absolut ensamma i vår litteratur. Mannen
bakom dem är trots alla förlöpningar, eller
på grund af dem, kraftgeniet. Ingen har
syndat på nåden som han, och ingen har
haft lättare att få tillgift af alla som sett
och velat se hvad han är.
»Han ser inte rädd ut, snarare lyser
han af det gudomliga öfvermodet, som
gudarna hata» — heter det på ett ställe i
boken om en byst af Arvid Falk, Röda
rummets bekanta hjälte. Det är ord af
Strindberg om honom själf. Det
gudomliga öfvermodet har han ägt som få, och
så länge han ägde det, var han väl den
siste att tro att gudarna skulle hata det.
När lidandena togo det ifrån honom och
gjorde honom skumögd — klarsynt säger
han själf —-, skapade han sig hämdgiriga
och förföljande gudar, och kampen med
dessa pågår ännu, äfven om ett och annat
tyder på att det svåraste är öfverståndet
och en relativ stillhet på väg att inträda.
Ensam utkom i fjol (1903) som det
svenska bidraget i Albert Bonniers
»Nordiskt familjebibliotek». Det är en liten
själfbiografisk novell utan någon egentlig
handling och utan annat, som håller ihop
det hela, än mannen som berättar den.
Men mannen är Strindberg, och när han
talar om hur han kom att välja ensamheten
under ett skede af sitt lif och hvad den
skänkte honom af plågor och lycka, rycks
man gärna med af det äkta i rösten.
Ingressen är förträfflig: de gamla
herrarna kring femtioåren, som stöta ihop igen
vid ett kafébord, alldeles som i sin ungdom,
och söka sätta samman den brustna ringen
af vänSkap och minnen. Men det går inte
att limma fast bitarna, de passa inte längre,
de ha fått nya kanter genom tillvarons
stötar, och allt går isär på nytt. Ur denna
upplösning drar sig nu novellens man för
att pröfva på att lefva ensam, när det blir
allt konstigare att lefva tillsammans med
andra. Och så få* vi i några djupa, vackra
sidor hans sträfvan att göra det bästa af
sin själfcernering, sidor från hvilka
ensamhetens första lycka — det stora lugnet —
talar. Ibsens gamla ord, att den ensamme
är den starkaste, varieras; sårbarheten i att
vara två, man och kvinna, får uttryck som
blott en sårbar natur som Strindbergs kan ge.
Lifvets deltagare blir lifvets betraktare,
som räddning; och dock lär just
ensamheten honom, att räddningen lika litet helt
ligger här som helt annorstädes. Han
söker undandra sig hvarje kontakt med
människorna, och han drifs mot dem,
uppsnappar samtal, läser i ansikten, spejar in
i upplysta fönster, lider de okändas
lidanden, som han förr led sina vänners. I och
med detsamma är allt omkastadt, och
ensamheten ger honom motsatsen till hvad
han sökte i den. Med öfverfylld hjärna,
som icke får utlopp i förtroenden åt en
annan, drifver han omkring i ångest, tills
han på nytt söker sällskap och lättnaden
ändar novellen i en viss mild försoning.
Den innehåller mycket både vackert
och djuplodadt: observationer från gator
och torg, gifna med något af Strindbergs
gamla mästerskap i konkret och målande
skildring, glimtar af människoöden i hastig
belysning, små novellmotiv, påvisade och
släppta igen. En liten enkel tragedi —
en diversehandel som går omkull — har
fått en skärpa, ja storhet i behandlingen,
så att till och med ett Sofoklescitat går
för sig utan någon anstrykning af komik.
Naturligtvis äro järtecken, mystiska
sammanträffanden af omständigheter o. d. icke
bannlysta ur boken, men de störa
jämförelsevis föga, då de kunna tänkas som
motiv i hufvudmotivet — den ensamme,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
