Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en. Man får ju visserligen reda på hans
namn och hans borgerliga samhällsställning,
och på den tankfullt likgiltiga min,
hvar-med han låter sitt lif försvinna, märker man
ju att det är en andlig kusin till Fabian
Levis, men för öfrigt blir hans fysionomi
evigt i skuggan, och man står villrådig om
huruvida det verkligen inte sker mera i denna
mänska än det lilla man får se, eller om
det finnes några särskilda skäl att hålla det
som sker hemligt. Hvilka dessa skäl så
må vara, inte äro de konstnärliga. Det är
för öfrigt en anmärkning som träffar en stor
del af de yngre författarnas noveller: man
möter i dem ett visitkort och en redingote
med ett möblemang, som inte alltid är
detsamma, och en smula olika böcker på
hyllan och tungan, och man undrar om dessa
stadsmänskor verkligen ha så föga inombords
och känna så litet och så lamt. Det är
som salongsbekantskaper, om hvilka man
ingenting vet som lönar sig att veta, och
äfven 0111 det i sällskapslifvet är klokt och
bekvämt att begränsa bekantskapen till
yt-företeelserna, så är det konstens uppgift att
gå djupare, den behöfver inte bli mindre
förnäm och distinguerad för denna sin
nyfikenhets skull. Ar det åter så, att dessa
mänskor ingenting mer rymma, så äro de
otacksamma och med orätt favoriserade
objekt för diktaren, ty det som ger hans
verk värde är djupet och rikedomen i det
själslif han ger oss i sin konst — det må
nu vara andras eller hans eget.
Något liknande tycks Bo Bergman ha
känt, när han i »Arrendatorn» försöker gå
utanför den cirkel, som rymmer gatorna och
kaféen och de specifika stadsbarnen inom
sin periferi. Försöket är all aktning värdt,
men kan knappast kallas lyckadt. Den
manliga hufvudpersonen är icke öfvertygande,
man förblir hela tiden främmande för
honom och förstår icke sammanhanget i hans
lif; det mest äkta och det mest roande i
novellen är den blandning af yrkesmässig
ironi och ofrivilligt aftvingad beundran,
hvarmed stadsbon, som skildrar honom i bref
till en vän, ser på denna kraftgestalt. — I
»Professor Kleman» har Bo Bergman velat
skildra sin vanliga typ i en högre
inkarnation, med den fördjupning och finare
slip-ning, som ett rikare utveckladt
intellektuellt lif skulle tänkas ge den; men denna
transponering har af lätt insedda skäl icke
slagit väl ut. Typen hör organiskt samman
med storstaden och den andliga
medelnivån, och där är den trovärdig och hemvan,
fast i längden ointressant.
I sin helhet sedd är Bo Bergmans
»Drömmen» en älskvärd och fin bok, rik
på utmärkta realistiska detaljer och på sidor,
som ha lyrisk glans. Satiren är stundom
hvass nog, och i en enstaka sak som
»Pastor Wik» kraftigt genomförd och af slående
verkan. Det är oförmågan att skildra
mänskor af annat slag än en viss bestämd typ,
som ger en så skicklig och diskret
berättare som Bo Bergman hans begränsning.
Fredrik Böök.
ANDERS ÖSTERLING: Preludier. Dikter.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Österlings debut måste afgjordt påkalla
uppmärksamhet. Ett förstlingsarbete, hvilket
har ett orkesterverks ackordrika och
öfver-väldigande bredd, som omspänner en
förvånande mångfald af landskapliga och
själsliga motiv, och som i sina största stunder
intensivt och medvetet sträfvar mot
hymnens religiösa upphöjdhet, det är en
företeelse inom vår svenska litteratur, som måste
väcka intresse, äfven om man icke vet att
det är en knappast tjugoårig skald, hvars
ord redan ha denna glans och färg.
Det finns i själfva verket i denna
debutbok ett tiotal dikter, om hvilka man
utan öfverdrift kan säga, att de äro
full-ändadt sköna. Dit hör framför allt »Till
Skönheten». Den oändliga och
outsläckliga sträfvan att tränga in i alltet och
speglande återge världsrymden, som är konstens
och skönhetslifvets rot, och som i sin
obegränsade allkänsla, sin riktning mot
universalitet står i tragisk strid med det enskilda
konstverkets begränsning och sinnliga
tillfällighet, har i denna dikt fått form,
genomskinligt klar, ädelt skön i sin geniala
symbolik. Det är i en sådan dikt konstnären
bäfvande känner sig åtminstone nalkas
motsatsens lösning. Otadligt vacker är
»Bar-carole» med sin klockrena melodi och sin
ljuft rofyllda stämning. Underbart suggestiv
»Den tysta morgonen» med sina mystiskt
strålande strofer, badade i högtidsstundens
förklarade ljus.
Dessa dikter och några till af samma
halt ge oss bilden af en verklig skald.
Icke blott en lugn och betraktande
skön-hetskärlek, utan en extatiskt våldsam, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
