Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ända till smärta intensiv skönhetslidelse
andas i hans vers. Endast på omätligt
af-stånd, sedd genom den drömfyllda
ensamhetens disblå luft, får därför tillvaron för
Österling den afrundning och storhet, som
gör det möjligt för honom att anamma den.
Så var det alltid: mig vardt endast gifvet
ur ensamheten som en fjärran bländsyn
förnimma lifvet med dess larm och ljus.
I det jäktande världslifvets
människo-böljor går han stum, men sången föds i
hans själ, när han ur mörker och ensamhet
ser ljusskenet på natthimlen:
Där borta ligger staden. Lyktor flämta
oroliga som blåsta af en ångest.
Elektriskt gulnar öfver svarta hus
en mäktig ljuskrets, som mitt öga bländar.
I denna syn har det ängslande och
förvirrande, det nattligt strålande i stadens lif
kommit fram symboliskt, efter lagar, som
för skalden äro lifslagar och i hans dikt
konstens villkor. Kommer han
lifsföre-teelserna närmare, ligger icke skymningens
eller drömmens slöja mellan honom och
dem, så förvirra och pina de honom; de
få då lifs- och skönhetsvärde endast för så
vidt han förnimmer dem som smärta, som
ångest och skräck. Ur denna grund spira
de mörka och tunga dikter, som väl
knappast äro elementära uttryck af hans natur,
utan betingade af hans konstnärliga kraf på
tillvaron. En sådan dikt är »Dröm om
lifvet», icke oäkta, men ej heller en
lifs-stämning, utan en medveten omformning
af lifsförnimmelserna, i afsikt att lägga dem
konstnärligt tillrätta.
Denne unge lyriker, en grubblare och
en sjudande inbillningsmänniska, förfogar
öfver mäktiga uttrycksmedel. Hans språk
är rikt och yppigt, ibland praktlystet
ödslande med heta, brinnande färger och
djärf-va linjer, ibland eteriskt klart och mäktigt
att återge de sprödaste stämningar.
Särskildt påfallande är det utomordentligt
vidsträckta bruk Österling gör af
sinnesana-logier, oftast i sammanhang med en
genomförd natursymbolik. Det skulle, inom
parentes sagdt, vara en intressant uppgift för
språkpsykologen att analysera Österlings
språkbruk i detta afseende.
Ofvanstående är ett omdöme, grundadt,
såsom angafs, på de få dikter i »Preludier»,
som äro färdiga konstverk. Samlingen
rymmer nämligen en öfvervägande mängd af
dikter, som i enstaka rader vittna om att
vara skrifna af en skald, men som i sin
helhet äro osäkra och maniererade försök,
påverkade från olika håll. En skånsk
kritiker har redan påpekat ett par poem, som
ha tydliga förebilder i vissa af Vilhelm
Ekelunds vackraste dikter. Öfver hufvud taget
röjer Österling inflytande från Ekelund, men
icke i sina bästa verk. Hans temperament
är ett helt annat, fylligare och rikare; hans
konst är yppig och pompös vid sidan af
Ekelunds genialt enkla sång, som ibland
nästan är utan form, utan gestalt, endast
lefvande, lidande röst, där en själ skälfver
naken . . . Där Österlings linje har en
barockguirlands svällande, virade buktning,
med starkt doftande blommor och varmt
glödande frukter, inbäddade i grönskan,
där har Ekelunds dikt, när den är som störst,
en nästan antik renhet, en storslagen
enkelhet, som någon gång — såsom i
inledningssången till »Melodier i skymning» —
har marmorns fasta och klara kontur.
Österlings beroende af Ekelund och
af ung-tyska skalder som George och
Hoff-mansthal torde endast gälla de
experimenterande dikter, som den litterära
äfventyrs-lusten jämte den vaknande glädjen öfver
teknisk färdighet framdrifva hos en ung
skald. Det vore orättvist att för mycket
sysselsätta sig med dessa svagheter. Vare
det nog sagdt, att inbillningen allt som
oftast fladdrar rolöst kring, hopande bilder
och ord för att måla en oviss stämning,
men utan att förmå ordna detaljerna efter
en klar skönhetssyns intuitivt kända kraf,
att natursymboliken i sin stundom
program-artade tendens att finna själsliga
motsvarigheter till naturföreteelserna slår öfver i sökta
och endast tänkta konstruktioner — t. ex.
»Stararnas kör hvisslar visor om ondt och
godt»: ett bra svårt stycke för stararna —
och att till och med några besynnerliga
och obegripliga strofer med skäl kunna
misstänkas för att vara tillkomna i hufvudsakligt
syfte att utgöra ett stycke exotisk litteratur.
Allt detta är dock bisaker: hur
förstummas icke invändningarna i den musik
som ljuder ur strofer som dessa:
»Liksom en våg på stigande själar lyftad,
hälften ur jubel klungen och hälften snyftad,
höjer hymnen sitt sjungande svall och ilar
silfverstänkande i det blåa, vida,
och vi glida
med dit upp, där det blåa vaggar och hvilar.
Liksom natten dör i en morgongryning
vaggar tystnaden hän i toners dyning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
