Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stillhet . . . högt i det fackelsLrålande ljuset
lik en orgelton i den stora friåen,
tiden, tiden
stannar och står och skälfver sakta i bruset.»
Och hvilken fördrömd salighet
genom-bäfvar ej dessa veka verser, som skalden
kallar »Psalm»:
»Men när min vandring blodat mina fötter,
se, då vek töcknet från min blick omsider,
och gudars dal låg grön vid bergens rötter.
En kylig vällust helig påskvind sprider
i själens feber, lösta tårar trilla,
och matt af lycka genom doft jag skrider.
Ur törnrossnåren skygga fåglar drilla,
det spelar ljuft och drömlikt i mitt öra,
och gula liljors kalkar fladdra stilla.
En stark och rik, konstnärligt förfinad
fantasi har format sådana rader, som ljuda
med en innerlig melodis mystiska makt.
Om »Preludier» i sin helhet skulle man
vilja säga hvad den underbare domaren
Porphyrius Petrowitsch i Dostojewskijs
underbara roman säger om Raskolnikows
förstlingsverk: »Det är som dimma och rök,
men ur dimman klingar en sträng fram.»
En sträng, som darrar med en djup och
skälfvande klang, och som icke ljudit förr.
Fredrik Böök.
Mikael Lybeck: Dikter. Stockholm. Albert
Bonniers förlag.
Tillförseln till vår lyriska marknad är
stor, det är gamla och nya namn som
trängas om publikens gunst och få den —
och trängas ner i glömskan igen. Mikael
Lybeck hör icke till de äldre och icke till
de yngsta-, ur bokfloden har en föregående
diktsamling räddat minnet af hans
utpräglade talang, satiriskt tillspetsad, med starkt
öra för det formella och på botten den
finska värmen utan stora ord, brinnande som
»den tysta elden», om hvilken skalden
skrif-vit några vackra strofer i sin sista bok.
Hans bägge ådror, den satiriska och
den rent lyriska, slingra sig om hvarandra
i boken och ha hvar för sig gifvit
förträffliga saker. När elden dog och Ja,
hvilketdera? ha den rätta skärpan i
ut-hamringen för att man skall komma ihåg
dem. Däremot synes mig cykeln Den
gamle kunge?i trots alla roliga enskildheter
för lätt hopkommen och satiren litet för
fladdrande i sin rimmade prosa. Högst
på det rent lyriska fältet stå väl några
småsaker: Lilla Pärlemor, Kvällsvind
spelade och den förtjusande Till dina
händer små med slutraderna:
Gunnel, när du ger din hand,
ge den fast och stilla!
Handen är ett lif ibland,
Gunnel, Gunnel lilla.
Man finner i dessa herr Lybecks bästa
dikter en enkel och vacker känsla, stöpt
i välljudande vers. Det är både rytm och
gratie i dem, ehuru rytmen icke bjudnr på
allt för stora öfverraskningar och gratien kan
visa sig otillräcklig någon gång, som t. ex.
i dikten Mademoiselle Rococo. Men på
det området äro vi svenskar ju så
bortskämda och stå väl f. n. oupphunna i
europeisk verskonst — det må låta aldrig
så patentpatriotiskt. Att den Lybeckska
har en klang för sig i mer än ett fall
skall ingen neka. Alldeles fulländad är
nedanstående lilla bekännelse, som jag
måste anföra ostympad:
TRÖTTA TRÄD.
Natt som vi väntat, väntat länge, slute
mörkret omkring våra kronor tätt!
Stormen hvilar icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
och i branten stå vi, långt ute, längst ute.
Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det att brista, ej böjas . .. blott brista.
Vågor, som härjat grunden, gören vida
grafvarne, gören stort vårt fall!
En gång skall stormen tystna,
en gång skall natten ljusna —
oss väntar ingen morgon,
oss som tröttnat att i storm stå, mot storm strida.
Hur stark är icke denna kärfva melodi
med den originella slutversen i hvar strof,
dof som vågdunket mot de yttersta
branterna. Hur gripande är icke här en
sårbar och sårad patriots förtviflan omsatt i
fullödig konst. Det är kanske på detta
område, fosteri andspoesien, man bäst
märker, hur otadlig Mikael Lybecks konst är.
Nio tiondelar af hvad som diktas och
komponeras i våra dagars Finland diktas och
komponeras ju mot den politiska
svartbottnen (t. o. m. en till hela sin läggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
