Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Millès och hans Sten Sture. Af Nathan Söderblom. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM.
Milles’ senare alstring har yttermera
visat denne konstnärs särskilda läggning
för att återge det stora, det mäktiga.
Storheten behöfver därför icke te sig i
verkliga eller tillämnade mått. Den ut-
tryckes i ämnesvalet och i att det väsent-
liga kommer riktigt fram i behandlingen.
Ett moment af inre storhet gripes af
konstnären och flyttas fram, får växa ut
till att visa sin innebörd.
De orden, »stort, mäktigt» komma
en lätt på tungan, när man står framför
ett Millèskt verk. Är det icke så fram-
för elefantgruppen, så liten i måtten,
men så väldig genom den välgörande,
öfverlägsna humor, som talar ur de
otympliga djurens kraftmättade, lugna
lek? Eller de två porträttbysterna. Hvem
har inte framför Kronbergsbysten tyckt
sig stå inför en kolossalbild? Det är
det centrala, väsentliga, typiska, mer
än den nyanserade individualiteten, som
är Milles’ styrka. I de två porträtten
kommer det så starkt fram, att någon
har föreslagit, att de skulle uppställas bred-
vid hvarandra med namnen: »Målaren»
och »Matematikern».*
Att återge något mäktigt i verksam-
het, det må vara snillets, folkkraftens eller
mastodonternas tag, lockar uppenbarligen
Milles’ talang. Mest originellt och mest
monumentalt har den sidan af hans konst-
närskap kommit till synes i Sten Sture-
gruppen. Originaliteten försvinner ej
därför att man skönjer, från hvad håll
den tradition kommer som löper genom
hans verk.
Man skulle kunna närmare inlåta sig
på att undersöka och se, att postamen-
tets dimensioner äro nödvändiga, att de
särskilda figurerna, t. ex. bågskytten
framme vid hästens vänstra bog, hur mas-
sivt och kraftigt han än är utförd, icke
förmår tilldraga sig uppmärksamheten
Porträttbysten af Julius Kronberg är afbil-
dad i Ord och Bild, I3:e årg., vid sid. 581.
på det helas bekostnad; hur ögat genast
fångar totalbilden och behåller intryc-
ket af ett oupplösligt helt, hur den
mångomtalade och mångomdiskuterade
hästen för den skull måste stå högre
än männen; hur hufvudfiguren är sam-
manvuxen med de andra, som ej utgöra
»folk» i scenen där hjälten sjunger solo,
utan nödvändigt stöd för hans person-
lighet och oundgänglig beståndsdel i
hans lifsvärf; hur de andra, de anonyma,
likväl äro tillräckligt utförda för att te
sig som personligheter, ej som nummer,
o. s. v.
Men jag lämnar en sådan analys åt
den som bättre kan göra den.
Och ställer mig i stället igen på stu-
dentkårens lokal med den frågan: Hvem
var »Granit»?
Jag hade någon gång hälsat på ho-
nom i ett bräckligt brädskjul inne på en
gård vid Rue de la Grande Chaumière,
lika långt ungefär från Luxembourgträd-
gården och Gare Montparnasse. Skjulet
utgjorde på samma gång verkstad, säng-
kammare, kök och matrum åt en ung
konstnär. Jag tänkte, att inte måtte han
vara rädd för korsdrag af nästan samma
sort som upplandsbondens pinnskrinda,
enligt den bekanta historien, erbjuder i
vinterkylan, efter han håller ut på ett
sådant ställe. Ett hus längre uppåt ga-
tan, om jag minnes rätt, regerade mada-
me Charlotte i den lilla trefliga restaura-
tionen, som utgör scenen, där Strind-
bergs »Brott och brott» tilldrager sig.
Snedt öfver gatan låg det lilla hotellet,
där många skandinaver ha bott.
Äfven på några andra håll hade jag
sammanträffat med Carl Milles i Paris.
Och hvad som stod för mig bakom hans
namn var ett par stora, svärmiska, oänd-
ligt känsliga, veka, undrande ögon. Jag
hade sett prof på aldrig modfälld före-
tagsamhet och seg, trofast energi hos
mannen. Men jag behöfde se hans Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
