Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LÄGERIDYLL.
råcken, då kunde putsningen för 96 bli
en högtidsstund. Han gned knapparna
en och en och lät solen och den blåa
himlen spegla sig i en och hvar af dem.
Björkarnas hvita stammar med det späda,
fina löfverket tecknade sig så vackert
mot den blåa kupan. Han tänkte på
hulten därhemma, där han brukade drifva
kring om vårarna och skära hasselkäp-
par till metspön. Om han kunde vrida
knappen, så att inte barackens röda vàgg
kom med, så blef det vackrare. Där
nere var en fläck, där taflan inte var
riktigt tydlig, där fick han gnida ett tag.
Så kunde han sitta timmen ut, och
när sergeanten inspekterade var kappan
trasig, vapenrocken dammig, geväret
hvarken draget eller oljadt, och den
vackra putsen kunde icke rädda 96. Han
blef kommenderad till kökshandräckning
och gick med sorg i hjärtat till mathal-
len för att utföra denna ringaktade
syssla. Utsikten att — på öfligt sätt —
få äta sig mätt på de andras portioner
lindrade helt obetydligt svedan, som va-
rade ända tills han på kvällen med li-
stigt leende anförtrodde kandidat Bro-
gren sin motgång.
Men frånsedt dessa små missöden till-
ägnade sig 96 med snabbhet de militära
begreppen. Hans förmåga att göra på
axel gevär utan att röra hufvudet en
hårsbredd inbragte honom erkännande
af kompanichefen, och ingen på pluto-
nen kunde skrika »Ja, kapten» så kläm-
migt som 96. På marscherna sjöng han
uthälligare än de flesta, och om han än
i början ådagalade en viss omogen smak
för sin hembygds märg- och kraftlösa
visor, så lärde han sig rätt snart att utan
att rodna sjunga de traditionella bevä-
ringsvisor, som väl i sekel utöfvat sitt
uppfostrande inflytande på olika genera-
tioner af landets ungdom. Pä rasterna
roade han hela kompaniet genom sin
konst att fullständigt illusoriskt härma
en näktergal med hjälp af ett grönt blad,
som han under marschen ryckt från ett
träd vid vägen. Under instruktionstim-
marna var han ett klart skinande ljus;
han kunde med hög, stark och sjun-
gande röst läsa innantill ur soldatunder-
visningen om disciplinen och Karl XII;
medan några af hans kamrater trodde
att drottningen hette Ottilia och kron-
prinsen Bernadutte, så visste han klart
besked om prins Karls barn och blomma.
Det skaffade honom ett godt anseende,
ty den undervisning om fosterlandets re-
geringsform och politiska skick, som be-
stås på lägerplatserna, inskränker sig till
en desto mera ingående kurs i det kung-
liga huset och dess anförvanter. 96 var
läraktig, och det militära åskådningssät-
tet blef honom icke främmande. Rege-
mentets officerskår gladde sig länge åt
det vackra och om sann militärisk anda
vittnande svar, som 96 en gång gaf löjt-
nanten. Beväringsrekryterna hade nyss
fått lära sig, att de skulle göra halt och
front, om de någon gång på sin väg ge-
nom lifvet råkade, klädda i uniform, stöta
på »riksdagskamrarnas ledamöter i pro-
cession», och löjtnanten hade förgäfves
frågat ett par af de unga krigarna, hvad
som menades med procession. Turen
kom till 96, som då exakt och militäriskt
definierade begreppet så här: »Det är
när di civile går i rotekolonn».
Som sagdt, officerarna sågo härliga
perspektiv för den svenska ungdom, som
efter knappa två månaders rekrytskola
kände sig till denna grad uniformerad,
och de önskade att alla rekryterna varit
som 96. Han var en yngling af stort
hopp, och ingen kunde drömma att hans
civila egenskaper skulle bryta fram så
våldsamt och störta honom så djupt i
afgrunden som skedde. Katastrofen för-
orsakades som alltid, af en kvinna och
historien är denna:
I skogsbrynet var en dansbana, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
