- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
23

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN LAGERIDYLL.

kaffeschopp, när där var tomt, för att få
sitta och prata sina dumheter med flic-
kan i allsköns mak. Var han ledig en
gymnastiktimme, så hängde han där ge-
nast öfver en kopp kaffe, och dä hände
det emellanåt, att 96 led grymma kval.

En mulen morgon skulle det just
vara gymnastik, och som vanligt skulle
den ene af korpralerna på plutonen ha
gymnastiken och den andre vara fri. 96
visste, att korpral Moberg haft fritt sist,
men han såg honom utbyta några blink-
ningar med den långe och försmädlige
korpral Håkansson och sedan gå sin väg.
Pass på, tänkte 96 och föresatte sig att
hålla ögonen öppna. Olyckan ville —
eller var det kanske korpral Håkanssons
djäfvulska elakhet? — att plutonen blef
uppställd till öfning på lägergatan pre-
cis framför Natalias schopp, och 96 be-
höfde bara låta bli att blunda för att
se korpral Moberg försvinna in i boden,
där han nyss skymtat det blåa lifvet.

96 var arg, och inte blef han lugnare
af att se korpral Håkanssons menande
grin. Aldrig hade han tyckt, att den
gänglige korpralen sett dummare och
viktigare ut. Gick han inte midt i som-
marn i en sergeantskappa bara för att
se för mer ut än de andra korpralerna!
Kunde han öppna mun utan att säga
ett utrikiskt eller lärdt ord, och likväl
hade kandidat Brogren talat om för 96,
att de voro orätt utsagda och orätt an-
vända hvart enda ett!

96 var så förtretad, att han gjorde
höger om i stället för vänster om och
flög i famnen på sin andre-man. Korpral
Håkansson gaf honom ovett med ansik-
tet rödt af förtjusning, mycket mera ovett
än skäligt var, men 96 hann inte bli ond
pä honom, ty i samma ögonblick upp-
täckte han genom fönstret i schoppet,
att korpral Moberg satt och höll handen
på Hilma, som stod framför honom med
ett ljuft smil.

Full af förtrytelse försökte 96 följa
med scenen därinne genom de smutsiga
rutorna, men det var inte så godt, när
han, just som Moberg tog tag om ar-
marna, var tvungen att göra helt om
och vända fönstret ryggen. Han såg
att Hilma endast gjorde ett svagt mot-
stånd. Den fördömda jäntan, som inte
skäms det allra minsta. Och en sådan
där liten rödögd och rödhårig krabat
som Moberg, den skulle nu också vara
något, för att han var korpral. 96 trodde
sig veta, att han var barnfödd i en liten
jämmerlig backstuga i Blekinge och att
han gått på fabrik, innan han lät värfva
sig? och det tänkte han tala om för
Hilma, så hon visste hvad hon hade att
välja mellan. En sådan där fattiglapp
vågade komma och gå i vägen . . . 9Ö:s
klassinstinkter som själfägande bondson
vaknade, och han skummade i vanmäk-
tig vrede.

Till råga på olyckan gjorde han fel
på fel, ryckte ut orätt, vände åt galet
håll, glömde bort halfva kommandot och
flög som en skottspole förvillad och yr
mellan leden. Korpral Håkansson storm-
skällde, och 96 var blek af förbittring:
hur kunde de inte plåga honom, det
var som de sammansvurit sig. Kamra-
terna fnissade åt hans plötsligt påkomna
drumlighet, men 96 trodde i sin yra att
det var af skadeglädje öfver att de lik-
som han sett, hur Moberg med mildt
våld tagit flickan på knät. Han skälfde
i hela kroppen, och det svartnade för
ögonen på honom, när korpral Håkans-
son med grym min tog honom i ax-
larna och drog honom utanför ledet för
att låta honom göra vändningar ensam.

Där stod han nu, ett åtlöje för hela
plutonen, och innanför rutan satt Hilma
på knät hos Moberg, och han höll henne
fast om lifvet, fastare än som behöfdes,
för hon gjorde inte motstånd längre.
Men korpral Håkansson kommenderade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free