Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En lägeridyll. Af Fredrik Böök. Med en teckning af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•FREDRIK BOOK.
höger om och vänster om, och 96 gjorde
med osäkra knän och vildt irrande blick
motsatsen. Det var inte bättre, när han
kom att vända ryggen till fönstret, för
då föreställde han sig ännu värre saker
än dem han såg, när han var vänd mot
det. Hans plågoande stampade af ilska
och förtjusning och böjde kroppen i
paroxysmer, när 96 gjorde fel.
Det fanns inte en redig tanke i 9Ö:s
hufvud, han hatade Hilma, hatade den
rödhårige torparsonen, som försökte kyssa
henne bakifrån och som nog skulle lyckas
i detsamma; han hörde endast som i en
dröm kommandoorden och skällsorden,
och han gjorde mekaniskt och slött
vändningar fram och tillbaka. Allt blef
otydligt som i dimma. Plötsligt såg han
Mobergs hand, som hvilade framtill på
Hilmas lif, höjas några tum och i en
fast tryckning omsluta flickans ena bröst,
och det slog röda lågor för ögonen pä
honom. Det var i samma ögonblick
som korpral Håkansson grep honom i
skuldran och skrek i hans öra höger om
för femte gången, ty han hade stått stel
och döf en stund. Då vaknade 96 för
ett ögonblick, skakade på sig i förtvif-
lan, och pang, där låg korpral Håkans-
son raklång i gruset, träffad af 96:s
knytnäfve.
Ett ögonblick kändes det som om
han med ett slag frigjort sig från det
förtryck och den nedrighet, som pinat
honom till raseri — men så med ens
stod det klart för honom hvad han gjort.
Korpralen reste sig sakta, jämrande,
med blödande näsa, kamraterna sågo
bleknande på hvarandra; och Moberg
och Hilma stodo och skrattade i fönst-
ret: de visste inte hvad som skett, hade
bara sett korpral Håkansson falla. Med
darrande hand hjälpte 96 upp korpra-
len, jorden dansade under hans fötter,
och han hade inte en aning om hvarför
detta skett.
Tio minuter senare satt han i ar-
resten.
Rummet, där 96 blifvit placerad, var
som en stor kista, några meter långt,
två meter bredt och upplyst genom en
aflång glugg, som satt högt uppe vid
taket och hade galler. På väggarna,
som bestodo af grönmålade stockar,
funnos en massa namn och verser samt
en del fula teckningar, ditklottrade af
sysslolösa arrestanter, som dygn ut och
dygn in stirrat på den smutsgröna ytan.
Inga möbler funnos, utom en enda, som
var vämjelig och illaluktande; denna
möbels lock var tillika matbordet, där
matportionen tre gånger om dygnet ned-
sattes af dagkorpralen.
När 96 kommit in och nycklarna
vridits om och väbelns steg dött bort
i gången i takt med nyckelknippans
rassel, gick han bort i hörnet af rum-
met och tog upp ett rödt häfte, som
låg kvarglömdt af arrestens siste in-
vånare. Det var ett häfte af en ro-
man, som hette »Ockrarens dotter», och
96 satte sig ner och läste på baksidan.
Den skulle utkomma i omkring 125 häf-
ten à 10 öre, och den ordentlige sub-
skribenten skulle till på köpet få en
kaffeservis af pläteradt nysilfver. Den
handlade om en bildskön men lastbar
kvinna, som snärjde en ung grefve i
sina nät och störtade honom i ekono-
misk och moralisk ruin, men hvad hon
hette kunde 96 aldrig urskilja, för där
hade kommit något vått ned pä det
röda omslagspapperet, precis på namnet,
och han såg så märkvärdigt otydligt . . .
När väbeln kom in på eftermiddagen
för att hämta 96 till majorsförhöret,
stod han och läste namnen på väggen,
med ryggen mot dörren och vände sig
inte om. Där var en vers som en ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
