Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf III i memoarernas belysning. Af Ernst Wallis. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ERNST WALLIS.
makten, men aldrig för jämnhet mellan
sina medborgares rättigheter.» Denna ärke-
aristokrat, som länge var den hätska adels-
oppositionens chef, såg i Gustaf III sin
egen och sin samhällsklass’ mäktigaste och
farligaste fiende.
Ett ännu mer förbittradt hat mot Gustaf
tyckes kammarherren grefve Adolf Ludvig
Hamilton hafva hyst. Det gör ett egen-
domligt intryck att i hans mästerligt skrifna
memoarverk »Anekdoter till svenska histo-
rien» läsa, huru noggrant underrättad
han var om mordplanerna mot den hatade
konungen. Redan under 1789 års riksdag
uppgjorde åtskilliga af »den alltid lättrörda,
men oförsiktiga ungdomen bland adeln»
— såsom Hamilton uttrycker sig — en
plan att mörda Gustaf III en söndag vid
börsassembléen. De äldre af adeln insågo
emellertid, att detta »omogna besluts full-
bordan» skulle hafva medfört adelns totala
undergång, och de lyckades äfven, ehuru
med »största möda», afstyra det tilläm-
nade konungamordet.
Om några senare mordplaner skrifver
Hamilton: »De försåt, som sattes emot
konungen, blefvo ej röjda, men dock häfda
af oförmodade tillfälligheter.» Och om
konungamördaren Anckarström säger han,
att »han hyste inom sig en af de ofant-
liga karaktärer, hvars styrka visar männi-
skan i en synpunkt, som blott tyckes till-
höra varelser af högre natur».
Äfven memoarförfattaren generalen ba-
ron Carl Gideon Sinclair var en af
Gustaf ILI:s bittraste fiender. Han var i
tretton år (17 81—94) chef för artilleriet,
af hvars officerskår några deltogo i mord-
sammansvärjningen i mars 1792.
Fastän svägerska till Gustaf III, var
också hertiginnan af Södermanland med
de starkaste band fästad vid det adliga
oppositionspartiet. Hennes intimaste vän-
inna, ja enligt hennes egna ord hennes
enda verkliga väninna, var den mäktiga
oppositionschefen Axel von Fersens dotter
Sophie. Vänskapen var, säger Skjölde-
brand i sina memoarer, »drifven ända till
ytterlighet». Genom sin dotter kunde
Axel von Fersen starkt inverka på hertig-
innan och göra henne benägen att tyda
Gustaf III:s ord och handlingar till det
värsta. Och Sophie von Fersen var icke
blott i afseende på de aristokratiska åsik-
terna en värdig dotter af sin namnkunniga
fader. Hon hade äfven liksom han för-
måga att göra sina åsikter gällande. Hon
var, skrifver Skjöldebrand, »klok, djupsin-
nig och syntes hafva någon uträkning i alla
sina steg».
Näst Sophie von Fersen torde den
gamla argsinta änkedrottningen Lovisa Ul-
rika hafva varit den, som kraftigast inver-
kat på hertiginnans uppfattning af Gustaf
III:s karaktär. På Fredrikshof, där Fred-
rik den stores stolta syster residerade om
vintrarna, och på Svartsjö, där hon till-
bragte somrarna, hörde Hedvig Elisabeth
Charlotta många gånger sin vördade svär-
mor förtala, smäda och förbanna den från-
varande monarken. Och att icke allt detta
råa ovett fick gå in genom ena örat och
ut genom det andra, utan att åtskilligt
däraf tyvärr stannade kvar i hertig-
innans sinne, det bevisar bäst hennes
dagbok.
Ett par exempel må anföras för att be-
lysa Hedvig Elisabeth Charlottas sätt att be-
handla sin svåger Gustaf III.
I sin dagbok för januari 1782 berät-
tar hon, att grefvinnan Klinckowström var-
nat Gustaf III för en religiös sekt, kallad
Collinisterna, som höll hemliga samman-
komster, och att hon uppmanat konungen
att vidtaga försiktighetsmått mot dessa sek-
terister. Efter att lugnt hafva åhört gref-
vinnans vältalighetsflöde, svarade Gustaf III,
att han ej ville förhindra dessa samman-
komster, emedan han utlofvat allmän reli-
gionsfrihet. »Om man bara låter dessa
sekterister vara i fred», tillade konungen,
»göra de säkerligen intet ondt, men om
de blifva utsatta för förföljelse, kan det
föranleda mycket bråk.»
Den vördnad, Gustaf III vid detta till-
fälle visade för samvetsfrihetens helgd, kal-
lar hertiginnan för »försigtighet», hon skrif-
ver: »Törhända är konungens försigtighet
beroende på rädsla, ty han har i alla tider
hyst en häpnadsväckande fruktan för sam-
mansvärjningar. »
Detta lumpna begär att tillskrifva
Gustafs goda handlingar dåliga bevekelse-
grunder framträder på många ställen såväl
i hertiginnans dagbok som hos andra me-
moarförfattare af det aristokratiska partiet.
Än beskyller man Gustaf III för att vara
feg, än för att vara slösare, än för att
vara snål, än för att vara på en gång snål
och slösare. Så t. ex. hertiginnan i dag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
