Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Axel Karlfeldt. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK AXEL KARLFELDT.
denstam. Glädjen hos denne var en storm-
vind, en yrsel. Berusad af sitt eget blods
färgsyner, i harm och trots mot tyngden
under de moderna luftstrecken, satte han
tuban för munnen och blåste en hyllnings-
fanfar åt antiken. De som i detta blott
ville se ett teateruppträde, en burnus kastad
öfver fracken, gjorde honom naturligtvis
orätt. Hans lifsberusning var mera än en
omklädnad. ’ Det var ett skaldiskt genis
nervösa begär efter luft och glans, efter
lycka icke bara åt sig själf utan åt andra
och dem som hade det värre än han — en
kupp, som delade de flesta kuppers öde:
att misslyckas eller lyckas blott till hälften.
Den glädje han sökte kasta åt sin tid var
en annan tids, och den passade inte vår.
Vår glädje måste komma från oss, inifrån,
icke utifrån, som Tor Hedberg påpekade
med sin lilla vackra och kloka broschyr i
ämnet.
Karlfeldts glädje är åtminstone icke ner-
vös. Ställd i bredd med Heidenstams, som
sprudlade och knallade som champagne,
förefaller den i första ögonblicket trög, ja
inte utan ett drag af snusförnuftighet och
bondsk knipslughet. Den slösar icke; den
vet bättre.
Vi lappa lugnt vår lycka på buteljer,
och gömma den till vedermödans dar,
heter det på ett ställe. Skalden vet hvad
den kostar, lyckan, och håller hårdt öfver
korken. Man skall ta det ljufva fluidet i
klunkar, så räcker det längre. Hur myc-
ket tyngre, men också hur mycket mera
bastant och bärkraftigt gods är det inte i
detta humör än i det som en gång bar fram
den unge Heidenstam — och snart öfver-
gaf honom!
Om man skall tala om ryggraden i Karl-
feldts diktning, så är det denna stolthet att
vrida tillvarons hugg till en tuktomästares
hårdhändta men välförtjänta tillrättavisningar,
att icke klaga i onödan, att »berömma lif-
vet så länge det varar».
Skall jag gräla på min Gud ?
Nej, han såg väl, att min hud
kräfde bister smörja.
Sved nog, men sved ganska godt:
fick ej bli en riktig svott,
skall jag därför sörja ?
Det är en stolthet som aldrig förhäfver
sig, men den finns där i alla fall, och den
är rotfäst i och gemensam med känslan af
eget värde. På samma gång skalden prisar
lifvet, som icke slog honom vanför, prisar
han sitt eget virke, som höll. Hjärtat liknas
ömsevis vid en stadig bälg af ekebarkadt
skinn och vid ett bandadt fat med gammalt
lagradt vin, och på ett ställe kallar han sig
»en jordson, stark och härdig».
Han har knappast kunnat hitta på ett
mera träffande namn åt sig. Om någon
svensk poesi i våra dar har jordlukten öf-
ver sig, det rent fysiska och animala sam-
bandet med naturen och dess safter, så är
det Karlfeldts. Den formligen doftar af mylla,
och dess bilder och liknelser äro i nio
fall af tio hämtade från ett friluftslif, som
är god bekant med alla elementen och som
känner och vibrerar för hvar årtidsväxling,
hvart omkast i väderleken, hvart tecken på
land och vatten. Skalden har en gammal
odalmans vaksamma och lyckliga blick öfver
grödan, och han kan sina huskurer. Bonde-
praktikan är hans katekes. Visserligen är
han född i stad — i Västerås -— men hela
hans uppväxttid har förflutit utom dess hank
och stör, i södra Dalarne, där hans släkt
är hemma, och äfven sedermera, vid mognare
år, har han genom lärarbefattning vid folkhög-
skola och på annat sätt bibehållit kontakten
med »lifvet på landet». Det har nu en gång
gifvit honom hans helhetssyn, och till detta
hår kommit det rent provinsiella, som tryckt
sin prägel på hans personlighet i dess mest
framspringande egenskaper. Han är dal-
mas af rätta sorten, och den som aldrig så
flyktigt genomrest hans vackra land har
väl inbillat sig möta hans poetiska andra-
jag och känt sig frestad att gå fram och
och slå mannen på skuldran med ett »God
dag, Fridolin!» En ovanlig och otadlig
konstnär är han i det mesta han skrifvit,
det är orsak nog till framgång, och dock
vore det felaktigt att förbise, hur mycken
del hans lyckliga naturell har i denna
framgång.
Men därmed äro vi inne på hans debut-
bok Vildmarks- och kärleksvisor, hvars
första upplaga såg dagen 1895.
»Then Första Tijdh kallas Wåår», sä-
ger bondepraktikan, »och begynnas S. Pä-
ders Dagh om fastan, och warar til S. Urbani
Dagh, then samma tijdh är warmt och
wååt aff Naturen, och lijknas wid wäd-
ret. Uthi thenna Tijdh växer Blodet, som
och så är warmt och watt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
