Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Axel Karlfeldt. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BO BERGMAN.
Det är den årstiden som råder i Vild-
marks- och kärleksvisorna. En stark och
sjungande vår, när knoppfjällen brista på
en dag och luften fläktar som ett rus
mot pannan. Om någon gång den förslitna
titeln »Ungt vin», som så många skalde-
abiturienter placerat ofvanför en dikt och
som så ofta kommit läsaren att i hemlighet
sucka efter det gamla vinet, gör skäl för
sig, om vinet låter sig drickas, så är det
här. Det jäser och sprudlar i stroferna,
som safven i björkarna. Blodet är »varmt
och vått».
Öfver denna tid råder solen, »itt bren-
nandes och heet Creatur», och en annan
planet som i bondepraktikan beskrifver sig
själf på följande vackra vis:
Til Frögd och Kärleek står alt mitt Sinn,
til Muskam hafver iagh Wilian min,
til Bröllop och til Kläder ny;
Kärligheetz speel brukar iagh frij.
Och, tillägges det, »uthi Veneris Stund
är godt att göra Bröllop, at hafva sam-
quem medh Quinfolk» etc.
Skaldens musa är en Venus rustica med
svällande bröst och hödoft i kläderna. Hon
är ung och varmblodig, har lätt till skratt
och lätt till tårar också, är icke utan svär-
meri, men alldeles utan sentimentalitet. Själf
är diktaren friluftsman, vandrare, jägare,
spelman. Han känner djupt sitt samband
med marken, som han går på och där hans
ättefäder gått före honom. Han vet hvad
han är skyldig dem. Hvad han sätter
på rim ha fäderna en gång sjungit »tyst
genom många led vid yxans klang, bakom
fora och plog».
Rundt omkring hans äfventyr står na-
turen, sträf och blommande på en gång, nor-
diskt kraftig och nordiskt vek. Redan här
visar Karlfeldt den friska naturkänsla, som
sedan vinner i fyllighet och djup och nå-
gon gång tar sig mytologiskt storslagna ut-
tryck [Månhymn vid Lambertsmässan).
Naturen är för honom aldrig kall; den spelar
med i alla hans hjärtas låtar. Ja, så ung-
domligt stark är skaldens fantasi, att äfven
de döda tingen måste känna med honom
och hans, ta del i hans sorg och glädje. I
dikten De väntande är det icke bära solen,
knoppen på busken och hästen i stallet
som bida, till och med den gröna giggen
knarrar af otålighet efter det unga herr-
skapet, som skall ut på resa.
Det är klart att diktsamlingen i sin hel-
het icke kan röra sig med djupare anslag.
Språkligt står den, trots enstaka melodi-
reminiscenser från den tidigare Fröding, syn-
nerligen högt. Den rena vistonen har att upp-
visa ett sådant litet mästerverk som Sagan
om Rosalind. Och hur sällhetsmättad
sjunger inte, för att ta ett exempel ur hö-
gen, en strof som denna:
Sjunk, du sol framför andra solar,
sol som lyst min herdinnas dag!
Sköna afton, som purpur spolar,
i ditt lågande hägn oss tag!
Höga visor jag saligt gnolar,
konung Salomo sjöng som jag.
Är det inte som man såge en ung,
landtlig Damon luta sig i gräset, tyngd
af lycka, med ögonen mot den nerglidande
solen, som hans och Camillas kärlek gjort
rödare än alla andra solar?
När jag säger att dikterna äro vårens,
deras sångmö en solbrynt och kärlekshung-
rig vildmarksdotter och deras skald en
ung vagabond på jakt efter prinsessa och
kungarike, som i sagan, så är allt detta
sant och ändå inte hela sanningen. Den
behöfver kompletteras. Med örat närmare
till instrumentet hör man att det har un-
dertoner, och någon gång kunna dessa
bryta fram och öfverdöfva det käcka me-
lodibruset. Man börjar rätta litet på sin
ursprungliga uppfattning. Det är nu först
det, att skalden inte är så alldeles ung som
man trodde i början. Han har kanske
redan haft en prinsessa och ett kungarike
och förlorat dem. Han besjunger inte
alltid nuet. Han gör sig frågor och manar
fram minnen. Och midt upp i all vårpoe-
sien kommer plötsligt en Höstvisa, som
prisar mognaden och hemhvilan på blom-
ningens och orons bekostnad, trohetens på
älskogens. Han står i brytningen mellan
yngling och man, och lifvet håller på att
vända en sträfvare sida till. Plikterna
dyka upp; de slita honom med sig från
blå Johanneskvällar, från nybyggarlif och
flickan i Gränge. Men han mister mera:
de gamla, som ledt hans första steg.
Nu trycken, trycken de kära händer,
som ledt er vandring och stödt er gång,
ty svalkan stiger från flodens stränder
och dagen lutar mot nedergång.
Åren gå, han är omplanterad, och
denna omplantering har medfört en ny
brytning, brytningen mellan hans gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
