Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Axel Karlfeldt. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK AXEL KARLFELDT.
53
jag och det nya, som omständigheterna
framtvungit. Friluftsmannen har blifvit
stugusittare, böckerna ha kommit i stäl-
let för »naturens bok». Men det: går inte
att glömma, han måste tillbaka igen —
samme man som förr och dock en annan.
Allt detta gör ondt. Det finns i första
diktsamlingen en dikt, Sommarkarlen, som
har sitt särskilda intresse genom följande
strof:
Iag var skolast, men mitt mod blef knäckt
under bördan af formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot landtliga blaggarnshosor.
Med dessa rader och med dikter sådana
som den ofvannämda höstsången leder
spången öfver från Vildmarks- och kärleks-
visorna till skaldens bägge senare diktsam-
lingar [Fridolins visor och Fridolins lust-
gård, sammanförda i en volym under titeln
Fridolins poesi) och till den typ, i hvil-
ken han förkroppsligat sitt skaldelynne och
som framför allt gjort hans namn bekant.
[ag menar Fridolin.
Att lyriken skapar en gestalt, drama-
tiskt fristående, hör ju till ovanligheterna.
Det saknas visserligen icke motstycken hos
oss i äldre poesi: Glunten och magistern
äro två, för att inte tala om Bellmansgalle-
riet. Men denna lyrik är till nio tiondelar
epos, och modellerna äro i de flesta
fall hämtade utanför skalden. Själfve den
filosofiske urmakaren utan ur, verkstad och
förlag har ju i verkligheten irrat omkring i
gamla Stockholms gränder, ehuru väl epist-
larnas Fredman heter Bellman. Fridolin
är enbart lyrik, samman väfd af skaldens tal
om och till sig själf, och dock har han
blifvit kött och blod. Det är i detta nå-
got att lägga märke till.
Grundstommen till sin diktargestalt
ger skalden med den upplysningen, att han
är »en studerad karl af bondestam, som
återvändt till fädernas värf, enär det syn-
tes honom lockande att gräfva i jorden, sedan
han all sin tid gräft i böckerna». Men som
sagdt, det har gått år under den tiden.
Han är icke ung längre, han har stångat
hornen af sig, och ensamheten har krupit
närmare honom. Vinet är urdrucket; nu
är det humlen som lofsjunges, därför att den
är ärligt besk. Han känner sig som gö-
ken, hvilken glömt att bygga bo och samla
föda, och med en liten suck heter det:
Man är ej estimerad nu längre som man var
i förgyllande dar etc.
På könet ser han — eller vill han åt-
minstone se — med farbroderligt och en
smula själfsatiriskt behag, och dock är det
rödt under askan ännu, och en pust kan
blåsa lågan i sky. Då står han midt i
dansen och flickskocken igen. Hans kär-
lek har mannaålderns växling af svalka
och torr, förbittrad hetta:
Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna,
jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst
och vår.
Han är icke ung och icke gammal
ännu, icke i leken och icke ur den, icke
bonde helt och lika litet helt herre, icke
eremit och dock trött på vimlet — det är
i denna tuklyfhing, denna dubbelfigur
stoff nog till en konflikt. Men om denna
konflikt uteblir eller, rättare, icke ändar
tragiskt, så beror det på att hvad den
gode Fridolin är eller icke är, någon grubb-
lare blir han aldrig. Det moderna Ham-
letsmärket finns inte i Karlfeldts diktning.
Poesi är icke filosofi, och all filosofi är
icke djupsinnig. Men det finns en poetisk
filosofi, ett poetiskt djupsinne — intuitionen
— den känslans och aningens rent somn-
ambula makt att öppna en utsikt, som
till och med varit stängd för det meto-
diska tänkandet, att i en bild, en klang-
och ordsammanställning nå en mystisk och
ofattbar verkan. All konst i de högsta mo-
menten äger denna intuition. Dess öga är
vändt inåt. Karlfeldts diktning har blic-
ken utåt; skalden är icke stor som »aand»,
Detta gör att konflikten för Fridolins vid-
kommande så lyckligt aftrubbats \ han har
liksom kunnat hålla den utanför sig, se den
som en produkt af yttre omständigheter
mera än som en strid mellan delar af sig
själf, och så har han vunnit hvilan, litet
frostbiten kanske, men dock en hvila.
. Vägen har varit den som blir allas,
hvilka ej vilja brista: resignationens, själf-
öfvervinnelsens. När Fridolin minns allt
hvad hans ungdom kräfde och hoppades
på och ser de »lumpna stycken», som
blefvo bytet, kan han inte låta bli att spörja
sig själf:
Hur vardt ändå i gamman vänd vår leda ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
