Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Axel Karlfeldt. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
BO BERGMAN.
Svaret kommer omedelbart:
Bland höstens smycken,
när andra kysste våra vårars brudar,
vi skreko lycka till och höjde drycken
och förde dansen, skämtande som gudar.
Så står Karlfeldt i sin Fridolin som
den manliga men icke hopplösa resigna-
tionens talman, den resignation som icke
tröttnat på att begära och dock lärt sig
att icke begära mer af hvar årstid än den
kan skänka, och det är därför hans lifs-
hymner verka så förtroendeingifvande.
Språkligt taget äro de uthamrade med en
glans och en bravur, hvars manliga kynne
ingalunda utesluter både smältande och
känslotunga tongångar. Sångbarheten ha
de i bägge fallen, och i Peterson-Ber-
ger har ju skalden också funnit sin musi-
kaliske, själsligt befryndade tolkare. Man
skall läsa ett så präktigt poetiskt upprop
som dikten / Juda städer för att se hvil-
ket trots och hvilken hetblodig längtan dik-
taren besitter, eller Sång till psaltare, i
ungefär samma anda. Det är breda ving-
slag i de stroferna. Och tänk på den ryt-
miska taktfastheten i hans allbekanta Dal-
marsch — så skrifver blott en man. Men
samme man har skrifvit Den drömmande
systern med denna susande strof:
Går du under månens ny,
syster Melancholica,
leker skimret på din hy
som på blek majolica.
Till ett kärl för drömmars vin
är du formad, svag och fin;
du är skymningsvind och mandolin.
Fridolins poesi har ett annex: Dal-
målningar på rim-. Det är inalles åtta
dikter, men dessa dikter gömma det
fullödigaste af Karlfeldts konst till dags
dato. Han har verkligen, som jag redan
förut skrifvit i en anmälan, ärft de gamla
okända dalmålarnas färger; i strofer som
glänsa af den bredaste och soligaste humor,
af naiv och rörande trosvisshet, af storvulet
patos målar han sina bibliska ämnen »med
nyckfull pensel, blandande gycklets och
allvarets bilder». Profeten Elia blir en
nämdeman, som i skinnpäls och grafölshatt
och med det gröna paraplyt mellan knäna
åker i sin kärra upp till rättfärdighetens sal,
till det stora tinget hos Gud fader. Jung-
fru Maria är en liten kulla från Sjugareby,
och det är öfver hennes bräckliga gestalt,
sådan skalden trollat fram den med sin
pensels sartaste färger, en förunderligt gri-
pande glans, en utkorelsens mystik, som
för tanken ända till medeltida madonna-
målningar. Och sida om sida med detta
trohjärtade helgon i kulldräkt kommer så
en tafla som Jone hafsfärd, gjord med
den mest frodiga och triumferande bredd.
Hör bara denna strof:
Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar
så att skepparn tappar flaskan midt i hafvets vilda
göl.
Då i vredesmod han ryter:
»Det är nätt att skutan flyter.
Hvem är tjockast af allt folket? Vi få kasta ut en
knöl.»
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grof och vördig som en sådan
karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
och han håller sig för magen;
man kan se att han är ganska sjuk och önskar sig
i land.
Kunde det icke under detta stå Bell-
man?
Men dalmålningarnas yppersta dikt och
den Karlfeldtska diktningens toppunkt är
dock Yttersta domen. Det är utomordent-
lig konst, man må tänka på den måleriska
styrkan i den, på dess språkliga glans och
originalitet, eller på innehållets djupa mänsk-
lighet, på allt det skälfvande i en ångest
som finns där och på förklaringens hvita
sken öfver ett hjärta i hvila — det är
mycket, och allt är äkta. Hvilken samman-
pressad skrämsel i afsnittet om »tecknens
tid»; hela folkfantasiens groteska och grandi-
osa inbillning, spunnen genom generationer,
har här lefvat upp med något af Uppen-
barlsebokens styrka. Den stora dagen är
kommen och stryker sitt streck öfver allting.
Allt stannar, allt bryts af. Häggens hvita
kvist hinner aldrig att blomma ut, och
ynglingen och jungfrun skiljas i sin kär-
leks första lycka, som aldrig skall mogna
och öfvermogna. Krigaren, köpmannen,
prästen, darrande och skrytande på en
gång, bege sig i väg till den stora våg-
skålen, som väger själar. De enda lugna
och glada äro barnen:
Våra verser om påska och jul
kan jag sjunga och stapplar ej minsta smul.
Det är vackert att gå vid deras ljud.
Det är sagor och lekar hos farbror Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
