Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAN STOCKHOLMS TEATRAR.
Af CARL G. LAURIN.
Med 4 bilder.
INDER de förflutna höstmånaderna
har ingen utländsk konkurrens
på det sceniska området stört
våra inhemska skådespelare i de-
ras lofvärda sträfvanden att uppbygga och
roa den stockholmska publiken. Visserligen
hotades vår idylliska nationella själfständig-
het genom ett nytt angrepp från Danmark.
Den mest förtjusande af Europas alla di-
vetter, fru Charlotte Wiehe, hade fattat
det djäfvulska beslutet att undergräfva både
våra bergfasta monarkiska känslor och våra
nästan lika säkra moraliska grundsatser
genom »Den lille Dronning». Lyckligtvis
vakade herr Albert Ranft och kunde för-
därfva vårt nöje för denna gång. Norska
präster, hvilka med oro sett hur den lilla
graciösa danskan lyckats tämja t. o.
m. landsmålssträfvande »bondestudenters»
kärfva och vilda sinnen, lära ha prisat
nordens moraliskt mest känslige teaterchef.
Tänk om en så ängslig teaterdirektör skulle
sköta t. ex. den nya dramatiska teatern,
då behöfdes väl enskild telefon mellan
teaterkansliet och Svenska Morgonbladet!
I alla händelser får man vara nöjd att
han ej af finkänslighet mot våra millio-
närer undanhållit oss Affär är affär.
Jag har varit i tillfälle att ett par gån-
ger se pjäsen på Thêatre Francais, där
särskildt hufvudrollen spelad af de Féraudy
var ett stycke skådespelarkonst af högsta
värde. Han sprudlade af vitalitet, han
stank af gemenhet denne Foraintyp, hvil-
ken man i alla fall beundrar liksom de
stora rofdjuren af kattsläktet, efter hvilka
han bär det symboliska namnet Lechat.
— Octave Mirbeau trodde man väl minst
af allt vara en dramatiker. Till ursinne
häftig i sin polemik, rörig och abrupt i
sina romaner lyckas han dock i denna
pjäs — trots en del omöjligheter i det
rent affärsmässiga — att framkalla en våld-
sam spänning. Man skulle kunna invända
att rysligheten med sonens död är en för
våldsam effekt, men lifvet generar sig lika
litet som M. Lechat för en grymhet mer
eller mindre. Det ligger något af ny tid
och nya tankar i denna pjäs. — Natur-
ligtvis kunna de skarpa repliker, som väx-
las mellan Lechat och markisen, här i Stock-
holm ej ha samma resonnans som i hem-
landet. I Frankrike kände man på ett
välgörande sätt, hur en elektrisk stöt gick
igenom publiken, då Lechat hånskrattade
åt markisens ibland svarta, ibland hvita,
ibland bruna men alltid lika makthungriga
prästvänner.
På Svenska teatern var uppförandet
ingen mönsterprestation. Herr Eliason,
det måste rättvist erkännas, lyckades dock
ganska bra. Alltid naturlig och måttfull, var
han i alla fall ej fullt öfvertygande, då det
gällde att förefalla som en naturkraft ned-
brytande alla hinder framför sig, och dock
hade väl knappast någon här kunnat göra
den långa och tröttsamma rollen bättre än
denne mycket begåfvade skådespelare.
Öfriga personer blekna inför den blod-
fulle egoisten. Fru Lechat tillfredsställde
ej ens de blygsammaste fordringar. Hvar-
ken här eller i Paris blef den häftiga sce-
nen med dottern hvad den borde vara.
M:lle Germaine skulle, så hade jag hoppats,
med en sådan lugn kraft slungat sitt trium-
ferande »han är min älskare» i ansiktet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
