Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
57
sin herr fader, att samme herr fader skulle
fått en klar känsla af att han stött hufvu-
det mot en ganska solid mur och att här
reste sig mot honom en vilja minst lika
oböjlig som hans egen. Med nöje såg man
i alla fall fröken Lundequist — litet för
nordisk det är sant, men sympatisk och
lågande.
Hela hösten har i hufvudsak varit vigd
åt den latinska rasens dramatik.
Trettiofyra personer spela den obe-
kanta storheten E. Moreaus pjäs Fru de
Lavalette på Dramatiska teatern, och då
har jag ändå ej räknat med hertig d’An-
goulême, som ej finnes upptagen bland de
på personlistan nämnde. Vi äro hela tiden
bland »bättre mans barn», kungar, mar-
skalkar, hertigar och grefvinnor. Jag kom-
mer ihåg en liten dvärg, som för åtskil-
liga år sedan uppträdde på en Stockholms-
varieté. Ett af hans nummer bestod i att
han grät som ett barn, tills man slutligen
själf började gråta i sitt punschglas — ty
det var under Stockholms lastbara period.
Melodramen Mme de Lavalette liknar denne
dvärg, här gnälles, gråtes oeh snyftas, så
att man själf blir helt beklämd och tårögd
och börjar hoppas på en befriande cake-
walk i sista akten, liksom grekerna läng-
tade efter ett satyrspel som motgift mot
tragedien. Människonaturen är sig täm-
ligen lik genom tiderna. Till slut visar
sig dock i alla fall författaren vara barm-
härtigare än lifvet, ty han befriar sin hjält-
inna från den sinnessjukdom, som i verk-
ligheten träffade henne. Lärorik i kostym-
historiskt och kulturhistoriskt hänseende är
alltid pjäsen. Fru Hanssons sentimentala
skönhet är så på kornet tidstypisk, att man
kan igenkänna henne på en tafla af Gros
i Versailles, där man ser Ludvig XVIII:s
flykt för den från Elba återvändande Na-
poleon. För resten kan en dylik femaktare
vara välbehöflig som en uppfriskare i his-
storien. Ludvig XVIII, när regerade han?
Honom körde de bort 1830, nej det var
hans son, nej bror. Richelieu, lefde inte
han under Gustaf II Adolfs tid? Jo den
ja, men den här var grefvinnan d’Egmonts
berömde far. Nej han dog på 1700-talet.
Hvarpå de mera solidt anlagda draga sig
tillbaka till Nordisk familjebok.
Jag kände mig helt vördnadsfull, då
härolden utropade: »Hans Majestät konun-
gen» och Ludvig XVIII-Hultman med ga-
Fot. A. Blomberg-.
HERR ELIASON SOM LECHAT I »AFFÄR ÄR AFFÄR).
SVENSKA TEATERN.
lanteri i ena benet och gikt i det andra
kom instultande med Heligeandsordens blåa
band öfver bröstet. Man blef nästan ohöf-
ligt förvånad öfver att herr Hultman var
så bra. Om Ludvig XVIII var på annat
sätt, så var han ej så bourbonsk som herr
Hultman! Hela denna scen med orgel-
bruset, petitionärerna och konungen, otymp-
lig genom sin sjukdom men skolad under
Tanden régime och begåfvad betydligt mer
än sina tvänne bornerade olyckliga bröder,
fäster sig i minnet. Herr Skånberg, den
oskyldigt förföljde herr de Lavalette, var
ovanligt till sin fördel och såg riktigt bra ut.
Programmet Stulen lycka och Socorros
inackorderingar på samma teater var be-
tydligt värdefullare. Italienaren Giacosas
dram »Stulen lycka» behandlar utan snus-
förnuftsmoral och utan lättsinnig ytlighet
det gamla, långt ifrån utslitna och för
scenen så synnerligen lämpliga ämnet äk-
tenskapsbrottet. Kanske har Giacosa på-
verkats af Ibsen? I alla händelser ligger
ett nordiskt allvar öfver denna pjäs. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
