- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
58

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CARL G. LAURIN.

detta stycke fick ej ett fullt värdigt spel.
Fru Lindberg — den otrogna signora
Scarli — var dock något bättre än vanligt,
ehuru mer än tillräckligt småborgerlig. Herr
Skånberg rullade hemskt med ögonen men
älskade icke riktigt öfvertygande. Däremot
var herr Berlin, hvilken efter tjuguårig vis-
telse i Helsingfors återvändt till Stockholm,
en mycket angenäm bekantskap att göra.
Den stora uppgörelsescenen spelade han
med ett crescendo och en naturlig ångest
af gripande verkan. Herr Berlin rörde
sig med stor ledighet och föreföll — i
denna roll åtminstone — afgjordt sympa-
tisk. Af den förkomne grefve Arcieri, förr
spelad af herr Personne på ett så preg-
nant sätt, att man sent glömmer det, hade
herr Arehn, som håller på att utveckla
sig till en mycket god karaktärskadesspelare,
gjort en lyckad typ. Han hade tydligt
nedlagt ett redbart arbete på den oheder-
liga lättingen.

Lika otrolig men också lika rolig som
många bra Strixhistorier — Albert Eng-
ström må säga hvad han vill — är den
urkostliga farsen »Socorros inackorderingar»
af Carrion och Vital Aza, mycket förtjänst-
fullt öfversatt från spanskan af den, som
nu bär det stora namnet K. A. Hagberg.
Spelet var — kanske om herr Hamrin
undantages — det bästa tänkbara. Tea-
terns främsta konstnärinna, fröken Åhlander,
anförde med välgörande auktoritet galen-
skapen. Rent oförgätlig var den ordnings-
älskande spark, hvarmed hon sände ett
par skodon under en säng, och hon för-
enade det friskaste solskenshumör med kasti-
liansk »grandeza». Den fläckiga väggen,
den pikanta obestämbara änkan Frasquita

— fröken Borgström med sina iberiska
vaggande höftrörelser, Cuba-onkeln med sina
mustascher och sin rörande familjekärlek —
allt hade en lokalfärg, som endast är möj-
lig genom mycket arbete och en intelligent
regissör. Herr Hedlunds naturliga bonvi-
vantväsen kom här till sin rätt, och Petra

— fröken Zanderholm —, aptitretande som
en salt oliv, var den mest tilltalande span-
ska slampa man kan önska sig.

I Edvard Brandes’ Hårdt mot hårdt
har den raffinerade bonderepresentanten för
Langeland, lika hemmastadd, då fråga är
om sidenunderkjolar och silkesstrumpor som
i »ledernas paralellism» i Gamla testamen-
tet, skrifvit ett mycket roande skadespel,

där vanliga människor på helt vanligt sätt
utdela sparkar och kyssar. Den sympatiske
Esaias-öfversättaren vore icke den spjuf-
ver han är, om han ej hade anordnat saken
så att »hyggligt och anständigt folk» skola
känna sig förbryllade i den ganska inveck-
lade frågan om rätt och orätt. Miljön hos
den afsigkomne f. d. snickarmästaren var
tagen på kornet. Äfven i denna pjäs sörjde
en del lyckade inackorderingstyper för att
urfamiljen ej behöfde svälta och publiken
ej ha tråkigt. I tredje akten föll stämningen
några grader, men det hela rörde sig i
alla fall om väsentligheter, och med glädje
konstaterade man, att de »låga delarna af
lefnaden», som det hette under en period
af urvattnad idealism och efterklangskonst,
ha sitt intresse, äfven skildrade af en för-
fattare, som ej har det ibsenska djupet.
En brutal snickare, en pervers f. d. lärare,
en tarflig tenor stå på den decideradt onda
sidan, en hygglig och egenkär bokhållare
representerar med en varitésångerska —
en erotiskt sökande ande — centern, och
snickarns reella hustru och hennes två präk-
tiga barn utgöra jämte en liten snäll foster-
dotter bevis för den kända satsen, att man
åtminstone i Skandinavien kan vara hygglig
äfven utan att tillhöra den sort anglosaxarna
kalla nice people. Herr Hamrin var en
illusoriskt otreflig äkta man, och makarnas
samlif tycktes ge rätt åt den filosofiske
skolpojken, som ansåg äktenskapet vara in-
stiftadt af »djäfvulen, världen och vårt eget
kött». Han spelade på ett mycket för-
tjänstfullt sätt sin roll och var ypperlig både
hvad organ och maskering beträffar. Mest
nöje hade man af den alldeles dråpliga
hoppetossa fröken Borgström framställde,
då hon med aldrig sinande svada prisade
sig själf och den hafsskumborna gudinnans
kult och ritual. Man hade kanske af för-
fattaren önskat ett litet intermezzo med
strumpstickning och potatisskalning, som
nog ej är alldeles främmande för de
enklare danska tingeltangelfröknarnes för-
middagslif, men ensamt hennes nonchalanta
uppträdande i kamkoftan var värdt afto-

o

nens biljett. Fröken x\hlander, snickarfrun,
ha.de, då hennes samvete talade, några
obetalbara underklass-näsljud, och herr
Arehn gjorde af sin framåtsträfvande kontorist
en komisk figur af hög rang. Den haltande,
väl aflönade typografen herr Hansson var
i hög grad lyckad. Det välbildade ansiktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free