Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAN STOCKHOLMS TEATRAR.
6l
Anspråkslöst framförde fröken Svenssons
teaterskolas elever ett par småpjäser på
Folkets hus’ teater. Ponsard försökte hålla
den gyllene medelvägen mellan romantisk
öfversvinnelighet och klassisk torrhet. Hans
lilla enaktare Horatius och Lydia har nå-
got af begge riktningarnas fel, liksom den
fule, kvicke bonden, som gifte sig med en dum,
vacker flicka för att få kvicka och vackra
barn men fick fula och dumma. Fröken
Widecrantz hade sina förtjänster, både yttre
och inre. Moliéres Les prècieuses ridi-
cules var det andra stycket man försökte
sig på. Man såg den ej minst ur histo-
risk synpunkt så intressanta pjäsen med
nöje. Helt visst bör det vara en ypperlig
öfning för en elevskola att då och då visa
sig för offentligheten. Åskådaren kan dock
ibland ej hålla tillbaka den melankoliska
tanken, att många äro (eller tro sig) kallade
men få äro utvalda. Man får också lära
sig, hvilket arbete, mödosamt och ener-
giskt, som fordras för att bli ens skaplig
på scenen.
Kejserliga kostymhofleverantören H. Ba-
ruch & C:o i Berlin har ej lyckats vidare
i Geishan, gifven på Östermalmsteatern.
Här om någonsin är det väl kläderna som
göra pjäsen, och Geishan är uppsatt på ett
sätt, som äfven för våra anspråkslösa för-
hållanden måste anses mycket underhaltigt.
Man behöfver ej vara japan för att bli
missmodig öfver detta smaklösa, okultiverade
mischmasch af färger. Själfva operetten
är af enklaste sort men kan rätt uppsatt
alltid vara en ej föraktlig ögonfägnad och
förtjänar dessutom ett omnämnande, om
inte för annat så för de massiva dumheter
af nationell anstrykning, som förekomma.
Jag tänker då ej närmast på O Mimosa
San i svenska nationalfärgerna blått och
gult, i en dräkt, som mera påminde om
Västerlånggatan än om Yoshivara-kvarteret
i Tokio, utan snarare på sådana uttryck
som Lady Wynnes, hvilken säger sig vilja
köpa geishan för att hon skall »hjälpa till
i hemmet» o. s. v. i oändlighet. Japa-
nerna lära bli särskildt ledsna, då man be-
römmer deras geishor. Det verkar på dem
som då en utländing på tal om Sverige
endast framhåller vårt »smörgåsbord» och
vi höfligt men bestämdt nödgas påpeka,
att vi dessutom äfven ha Arrhenius, Zorn
och Selma Lagerlöf. Mest nedstämd blir
man dock af herr Svenssons »skrattkuplet-
Fot. A. Blomberg.
FRU NORRIE SOM GABRIELLE I »PARISERLIF».
ÖSTERMALMSTEATERN.
ter», hvilkas skrockande idioti kommer en
att känna den organiska tillvarons intighet
på ett särskildt smärtsamt sätt. Om också
Molly är litet engelskt pjollrig, så ger fru
Meissner i hennes roll, trots allt jollrande
och pipande, en del värdefulla sensationer,
som en förståndig operettbesökare ej för-
aktar. Frånräknar man fru Meissners kvinn-
liga charme, återstår af hela pjäsen intet,
som passar för en stad med mer än 300,000
innevånare.
Operetten har, utom sitt etiska värde
att draga folk från ännu sämre nöjen, sin
ganska stora uppgift som nöjesmedel, men
då fordras det operetter i detta ords bästa
bemärkelse. »Sköna Helena», »Storhertig-
innan af Gerolstein», »Riddar Blåskägg»,
»Niniche» och »Lilla helgonet» äro säll-
synta pärlor inom en genre, där medel-
måttan och underhaltigheten så ofta trium-
fera. Men härtill måste läggas godt spel,
god sång och den strängaste smak i regien,
ty eljes kan operetten lätt urarta och bli
otjänlig för fullvuxna, isynnerhet om prima-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
