Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN.
donnan ej är mycket intelligent och mycket
vacker.
Dessa egenskaper äro i allra högsta
grad tillfinnandes hos den vackraste, mest
svenska och mest kultiverade operettpri-
madonna Sverige under de senaste tjugo
åren ägt. Fru Anna Petterson-Norrie har
för fyra år sedan skildrats som konstnär-
inna i denna tidskrift, och denna korta
artikel medgifver ej ett närmare ingående
på hennes förtjänster. Så mycket kan dock
sägas, att hennes nu i december började
gästspel på Ostermalmsteatern visade henne
på höjden af sitt konstnärskap.
Hur välgörande var det ej att åter
en gång se verklig plastisk skönhet på tea-
tern. Jag känner — utom Mounet Sully
ingen konstnär eller konstnärinna som rör
sig med en sådan statuarisk skönhet och
ädelhet. Inom sin art — och det torde vara
€n bedömares skyldighet att söka döma
allt efter sin art — är hennes Helena
fulländad. Några detaljer af högsta rang-
ans skönhet i rörelse och linier äro hen-
nes sätt att bekransa Paris, och kanske
ännu mer den oförgätligt ädla åtbörd af
kärlek, då hon lägger sina händer på hans
axlar. På samma höga plan befinna sig
hennes sång och gester vid det tillfälle, då
hon med en rysning af vällust yttrar de
hädiska orden: »Säg att du företräde mig
för Venus ger.»
Och dylika glanspunkter, sällan före-
kommande på Europas teatrar, motsvaras af
humoristiska, här i pjäsen nödvändiga mo-
ment, af hvilka åtminstone ett måste fram-
hållas, nämligen det äkta kvinnliga sättet
att tala med Paris vid dennes entré i an-
dra akten: »Ä ni ond?» i en ton af tri-
umf och oro samt med fruntimmersaktiga
inhalationsljud af obetalbar komisk verkan.
Det hela var en följd af starka, klara och
långvariga skönhetssensationer, där sång,
spel, kroppslig fägring och verkligt smak-
fulla dräkter sammanklingade på ett sätt,
som gaf en det på teatern ytterst sällsynta
nöjet att få »bada sitt hjärta» i skönhet.
Liksom en grekisk relief af en danserska i
konstvärde kan uppväga alla Thorvaldsens
gudar, så finnes det i fru Anna Pettersson-
Norries uppträdande oändligt mycket mera
skönhet och konst än i en hel del pom-
pösa teaterföreställningar, och därför har
hon rättsanspråk på en tacksamhet, som
man också kan ge af fullaste hjärta. Af
öfriga medspelande kunna endast två näm-
nas med beröm, Paris, herr Allum, hvilken,
som rollen fordrade, såg vacker, dum och
egenkär ut, spelade bra och sjöng med i hög
grad tillfredsställande lidelse; man kan nä-
stan säga värdig föremålet. Calchas, herr
Ringvall, har sin vitala naturell att lefva på
men borde kanske akta sig att blott lefva
på hullet. I rollen kunde det prelaten-
siska mycket starkare ha framhållits. Cal-
chas var dock Zeus’ öfverstepräst, och detta
är ej detsamma som gladlynt prost eller ens
domprost utan i rang väl närmast motsva-
rande ärkebiskop i vårt land. — De öf-
riga spelade dåligt. Rättvisan fordrar dock
att nämna Menelaus som allra sämst och
Orestes som fulast klädd. Hela sällskapet
af hetärer och andra småflickor borde vis-
serligen haft gässens hvita dräkt men kunde
gärna varit roligare än dessa nyttiga fåg-
lar. Nu liknade de i det yttre mest pape-
gojor.
Ensemblen blef därigenom rafsig och
smaklös. Lika klädda borde de uppvak-
tande flickorna stilla och fridfullt bildat en
hvit och lugn bakgrund åt sin lysande
drottning, som kammarjungfrur kunde de
ju sedan tycka hvad de ville om henne,
hvilken i alla fall enligt Afrodites egen
åsikt var »jordens skönaste kvinna».
Pariserlif kan i komisk kraft och i
konstnärligt värde ej mäta sig med Sköna
Helena, ehuru både Offenbach och förfat-
tarfirman Meilhac & Halévy äfven här gjort
sin sak bra. Då pjäsen 1866 först spela-
des i Paris, jublade man åt den öfvermodiga
driften med tyskar och andra utländingar
och gladde sig åt denna apoteos öfver nöjets
obestridda hufvudstad. Hvarför har man
gjort originalets svenske baron till rysk i
öfversättningen? Är ej detta en pjåsknationell
synpunkt? Då pjäsen nu sist uppfördes på
Östermalmsteatern, lyckades man ej alls få
fram någon helhetsverkan af parisisk nöjes-
kultur. Herrarnas talröster läto ofta väl
underklassigt skrofliga, och den glada handsk-
sömmerskan Gabrielle strålade ensam som
aftonstjärnan Venus. De öfriga damerna
borde ej glömma, att äfven den parisiska
underklassen har sitt tydliga kulturmärke.
Pauline — fru Rothgardt gjorde dock världs-
dams-parodien med både humor och grace.
Gabrielle — fru Norrie blir i alla fall med sin
joddelvisa och sin käcka lifslust den enda,
som med någon utsikt till framgång bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
