Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 16 bilder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
ANNA M. ROOS.
antagligen skulle låta honom utlösas mot
en större penningsumma. Konung Frans
skref också ett utkast till en sådan af-
sägelse, i hvilken regentskapet under
dauphins minderårighet anförtroddes åt
Louise af Savoyen eller, i händelse af
hennes frånfälle, åt Margareta. Ifall ko-
nungen återfinge sin frihet, skulle afsä-
gelsen upphöra att vara giltig.
Kejsar Karls lejdebref till Margareta
hade gällt för en tid af tre månader.
Margareta var den sista till att tänka
ondt om andra, och det föll henne icke
in att tro att hon genom att dröja längre
tid än de formellt medgifna tre måna-
derna riskerade något. Men i sista stund
— då det ej var mer än nätt och jämt
tid att hinna ut ur Spanien innan lejde-
tidens slut — erhöll hon en hemlig var-
ning : hon borde ofördröjligen lämna
Madrid, ty om hon ej passerat gränsen
inom de tre månadernas förlopp, ämnade
kejsaren bemäktiga sig henne och kvar-
hålla äfven henne som fånge. Det säges
ha varit konnetabeln af Bourbon som
sändt henne denna varning. Denne man,
som fläckat sin heder, kunde dock ej,
berättas det, uthärda tanken, att den
högsinta och modiga kvinna han en gång
älskat skulle försmäkta i fångenskap.
Så stor var emellertid Margaretas
hängifvenhet för brodern, att hon ännu
i sista stund erbjöd sig att stanna
och låta sig göras till fånge för att få
tillfälle att fortfarande vara konungen till
hjälp och sällskap. Men Frans I afböjde
det ädelmodiga tillbudet. Utan tvifvel
kunde också systern göra honom mera
nytta i Frankrike genom att uppfostra
hans barn och hjälpa till att styra hans
rike. Det var sålunda för Margareta ej
annat att göra än att lämna Madrid,
utan att ha vunnit något med sin långa
och mödosamma färd, utom att ha skänkt
sin broder tröst och vard samt — om
hon nu brydde sig om det — att ha
väckt hela Europas beundran för sitt
mod och sin intelligens.
Margareta var sedan blott några få
dagar åter i Lyon — där det franska
hofvet vid denna tid residerade —, då
dit anlände en gäst, som skulle spela en
stor roll i hennes lif.
Den unge Henrik d’Albret, konung
af Navarra, hade dragit med Frans I
på det olyckliga tåget till Italien. Han
hade särskild anledning — utom den att
han var konung Frans’ vasall — till att
vilja kämpa mot kejsaren: Spanien hade
nämligen under hans barndom frånryckt
honom den sydliga delen af Navarra.
Vid Pavia hade också den unge konung
Henrik blifvit tillfångatagen. Sedan hade
han i långa månader suttit fången i ett
torn i Pavias kasteli, med föga hopp att
någonsin blifva utlöst. Så beslöt han
till sist att rymma, ehuru detta ej kunde
ske utan att blottställa de båda trogna
pager, som voro med honom i fängel-
set. Han påtog den ene pagens kläder,
hissade sig en mörk decembernatt ut
genom en tornglugg och kom ned i ett;
uttorkadt träsk. Följande morgon, då
fångvaktaren gjorde sitt vanliga besök,
underrättades han af den ene pagen om
att konungen vore sjuk. Den andre pa-
gen låg i sängen och mumlade, till svar
på fångvaktarens frågor, med matt röst
några ord bakom de fördragna sparlaka-
nen. Först följande kväll vardt listen
uppdagad. Med ett ädelmod, ovanligt
nog för dessa tider, underlät fångvakta-
ren att straffa de båda pagerna.
Efter en mödosam flykt, under hvil-
ken han hållit sig dold om dagarna och
vandrat om nätterna, anlände den unge
konungen vid jultiden till Lyon.
Henrik af Navarra hade vistats mycket
vid det franska hofvet och hade sålunda
utan tvifvel sammanträffat med Marga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
